Inga tecken på färre konflikter i skogsbruket

Konflikterna mellan miljörörelsen och skogsnäringen fortsätter. Generell hänsyn är knepig att förklara, det är inget som håller en folkrörelse på fötter, skriver Pär Fornling. 

Medan skogsbruket vill arbeta med gröna steg målar miljörörelsen i plakatfärger och det har varit en framgångsrik strategi. Massor av medlemmar är engagerade i frågorna och budskapet går hem i medier. Om det gynnar sakfrågan kan förstås diskuteras, skriver Land Skogsbruks ledarskribent Pär Fornling. FOTO: TT

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

För att nå miljömålet driver Skogsstyrelsen projektet "Gröna steg". Eftersom målet är komplext verkar det klokt att ta en bit i taget, men förra månaden hoppade Naturskyddsföreningen och WWF av. Mönstret går igen.
För att göra kraven på miljöhänsyn begripliga arbetade Skogsstyrelsen fram målbilder och goda exempel. De presenterades år 2012. Dessförinnan hade Naturskyddsföreningen och WWF klivit av samarbetet.
Småland var tidigt ute med ett regionalt skogsprogram. Innan det presenterades hoppade Naturskyddsföreningen av.
Och sådär har det rullat på. Det är beklagligt, men inte konstigt. I grunden finns djupa kulturskillnader. Per Simonsson, doktor i naturvårdsbiologi, har i sin forskning om drivkrafterna bakom dagens miljöhänsyn visat hur Naturskyddsföreningen radikaliserades i mitten av 1980-talet. Medlemmarna blev ett kraftfullt verktyg i miljöarbetet. Man gick från expertorganisation till folkrörelse.
Med tankegods från rödlistan (1991) kunde engagerade medlemmar leta hotade arter och därmed få argument för att hindra avverkning. Frågorna blev nyanslösa. Reservat, stopp för kalhyggen och inget däremellan. Allt eller inget.
Det rimmar illa med näringens utgångspunkt, att förbättra skogsbruket genom hänsynsfullt brukande. Men generell hänsyn är knepig att förklara. Det är inget som håller en folkrörelse på fötter. Medan skogsbruket vill arbeta med gröna steg målar miljörörelsen i plakatfärger och det har varit en framgångsrik strategi. Massor av medlemmar är engagerade i frågorna och budskapet går hem i medier. Om det gynnar sakfrågan kan förstås diskuteras. Då bör man arbeta med ett klokt brukande, även om det kräver nyanser.  
Dessutom har man uppenbara problem att hantera klimatfrågan. Den enkla vägen, att dra allt över samma kam som biologisk mångfald, blir fel. Det är faktiskt två olika frågor, vilka delvis kräver olika medel. Inte heller underlättas sakfrågan genom att negligera familjeskogsbrukets frivilliga avsättningar och att inte ge erkännande till det miljöarbete som görs.
Fast onekligen har skogsindustrin alltid haft svårt att stava till ödmjukhet och det finns anledning att tacka miljöopinionen för att ha drivit på utvecklingen, bort från hormoslyr och hyggesplöjning. Näringens första åtgärd var att betrakta det som ett informationsproblem, vilket inte var inte lyckat. Attityden förändrades och kröntes med certifieringen. FSC bildades 1998. Naturskyddsföreningen hoppade av FSC 2010.
Allt talar för att konflikterna fortsätter eftersom de tycks ha ett egenvärde.

Pär Fornling

Läs mer: 

Ge skogsägaren betalt för miljövärden 

Skogsbrukets samhällsinsats ska inte trollas bort