Ingen bonde utan Land
1971 bestämde jag mig för att bli bonde. Det skedde inte utan vånda då jag redan stakat ut en annan färdriktning för mitt liv. Land Lantbruks krönikör Arne Lindström berättar om starten på ett liv som lantbrukare.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag hade läst engelska ett år på universitetet, och skulle fortsätta mina studier för att kanske bli språklärare. Ödet ville dock annorlunda då vår äldste bror och självklare arvtagare till gården avled. Utan att det sades rakt ut kände jag föräldrarnas förväntan om att ta över.
Om mina föräldrar hade förväntningar, så hade andra desto mer av farhågor. Jordbruket hade ingen framtid eller lönsamhet, och jag fick ofta höra: ”Du som har ett sån't läshuvud – int ska väl du bli bonn?" Studieförmåga betraktades som bortkastad talang om man valde bondelivet, men någon som förstod min situation sa klokt: ”Du förstår, Arne. Det du har i huvudet är en lätt börda att bära.”
Samtidigt som Föreningsbladet blev Land var jag 21 år med 14 kor, kvigor, ungtjurar och några suggor i ladugården. Vi hade rörmjölkning sedan några år, och med bara några 100 meter till mejeriet hade vi och några andra bönder haft ett eget litet mjölklag. Det fanns drygt tio mjölkbönder i byn, och antalet krympte hela tiden.
Inte kunde jag ana att allt skulle vända om bara några år med gröna vågen, Pomperipossa och investeringsstöd. Jag minns inte en enda kontakt med några myndigheter, utan man var betrodd att styra efter eget huvud. Jag hade säkert varit bonde i bortåt 20 år innan jag blev utsatt för någon kontroll och fick min första faktura för miljöfarlig verksamhet.
Årsskiftet bjöd på barmark, och jag följde min far till skogen i mellandagarna för att för första gången avverka. På en stubbe med en kaffekopp i handen fick jag höra alla historier, och den närmast otroliga om han som ”slog ihjäl skogen” och gjorde alla stigar. I slutet på februari var snön mer än meterdjup, mitt knä hade ett ärr av yxan och reservat var fortfarande ett okänt ord.
Slåttern var en strävan efter att behöva hässja så lite som möjligt, för hissloge och tork var fortfarande några år bort. Det berättades allt om byns alla hemman, och under sommaren fick jag följa med och syna vartenda dike på hela slätten. All nedärvd kunskap togs tacksamt emot, och på köksbordet låg Land med den nya kunskapen.
Efter 50 år med Land som ständigt sällskap inser man: ”Om än England hade en ”kung utan land”, så kan man omöjligen vara bonde utan Land…
Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck