Det ska inte behövas ett krig
Det ska inte behövas ett krig för att försörjningsberedskap ska få en hög och omedelbar politisk prioritet även i Sverige. Våra beslutsfattare behöver agera medan tid ännu finns. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Försörjningsberedskap nämns över 50 gånger i det finländska regeringsprogrammet från i juni i år. Antalet gånger som det nämndes i den svenska regeringsförklaringen är: 1.
Tyvärr är det ett skoningslöst kvitto på ämnets status i dagens svenska politiska landskap.
Frågan har varit stendöd sedan de statliga beredskapslagren såldes ut under "den eviga fredens tid" på 1990-talet.
Fram till nu.
Efter en global pandemi och Rysslands invasion av Ukraina så har frågan aktualiserats. Blickarna vänds ofta mot Finland.
Land Lantbruks politikreporter Kristina Hansén och jag reste dit tidigare i höst. Vi möttes av ett väloljat statligt maskineri som aldrig verkar ha hotats av nedläggning eller besparingar. Att Finland lyckades behålla systemet in i EU-inträdet 1995 är ett bevis på förhandlingsskicklighet. Det har sedan fortsatt att utvecklas i ett nära samarbete med det privata näringslivet.
Försörjningsberedskapscentralen, FBC, är samordnande myndighet för att samhällsviktiga sektorer som livsmedel, logistik och energi ska fungera även vid allvarliga störningar. Runtom i Finland finns sekretessbelagda spannmålslager utplacerade, viss lagring av insatsvaror och en geografiskt anpassad växtförädling. Lagernivån har under senare tid höjts för att förse befolkningens behov av spannmål i cirka 8,5 månader.
Svenska lantbrukare har ingen skyldighet att lagerhålla stora volymer för att försörja befolkningen i kris. Det är det i så fall upp till svenska politiker att agera för.
Det finns fördelar med att bygga upp ett svenskt beredskapssystem från ett blankt blad efter finländsk modell, inte minst genom att samarbeta med lantbrukare på gårdsnivå i större utsträckning.
För även om den svenska beredskapsfrågan är nyväckt, så går det att kraftigt ifrågasätta vad som egentligen har hänt, de senaste årens svåra internationella kriser till trots. Papperskvarnen maler tungt när utredningar presenteras och inväntas. Förutom det: kompakt tystnad och handlingsförlamning.
Krigsminnets betydelse för ämnets status i Finland går inte att förringa. Gravplatser för unga stupade finländska soldater är en ständig påminnelse om vårt grannlands blodiga nutidshistoria, kantad av krig och ockupation.
Att hundratusentals finländare blev internflyktingar och tilldelades nya gårdar, då Finland förlorade stora landområden i Karelen till Ryssland efter andra världskriget, förklarar delvis varför det fortfarande finns ett större antal mindre gårdar i Finland.
Dramatiken är inkapslad i varje familjs släkthistoria, och med den, en självklar förståelse för betydelsen av en stark inhemsk livsmedelsproduktion.
Det ska inte behövas ett krig för att ämnet ska få en hög och omedelbar politisk prioritet även i Sverige. Våra beslutsfattare behöver agera medan tid ännu finns.
Anna Nilsson