För svensk del pågår nu arbete med att bygga upp en robusthet och motståndskraft vad gäller störningar i livsmedelsförsörjningen. Jag föreslår nu att vi introducerar kris- eller krigsviktiga gårdar. Det skriver Fredrik Fogelberg, forskare på Rise.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Rysslands angrepp på Ukraina har väckt mången ur sin dröm om en konfliktfri värld där handel och produktion försiggår utan störningar, där förnödenheter levereras ”just-in-time” och behovet av egna lager eller egen produktion enbart ses som en onödig kostnad. Verkligheten blev annorlunda i den del av Europa som ändå troligen har lättare än Sverige att klara av betalningar i butik trots att ”nätet ligger nere”.
För svensk del pågår nu arbete med att bygga upp en robusthet och motståndskraft vad gäller störningar i livsmedelsförsörjningen. Vi förbereder oss också för det kommande NATO-medlemskapet som ställer krav på livsmedelsförsörjning till militära förband i en konfliktsituation. Jag är övertygad om att flera goda krafter inser allvaret vi står inför och ser behovet av en säkrad regional livsmedelsproduktion inklusive de förnödenheter som krävs för detta. Vi är många som inväntar utredningar från bland annat Livsmedelsverket och Jordbruksverket om hur vi framöver skall förbättra Sveriges livsmedelsberedskap.
Sverige har tidigare haft K-företag, dvs företag vars verksamhet eller produktion av varor var av stor vikt för totalförsvaret. Detta system är inte längre i bruk, men frågan om hur näringslivet, Försvarsmakten och civilsamhället gemensamt förbereder sig för en större nationell kris måste diskuteras, planeras och genomföras i närtid.
Erfarenheten från Ukraina visar på behovet att kunna producera livsmedel även under svåra förhållanden med brist på personal, bränsle och andra insatsvaror. Även Sverige måste ha förmåga att leverera mat i en allvarlig kris.
Jag föreslår att vi nu introducerar begreppet ”K-gårdar”, det vill säga kris- eller krigsviktiga gårdar som pekas ut som särskilt ansvariga för viss produktion även under en allvarlig samhällsstörning.
En K-gård kan exempelvis vara en större mjölkgård som ansvarar för att producera och leverera mjölk till på förhand valda mottagare även om elen är borta. K-gården kan också vara den lokala växtodlingsgården med kapacitet att mala mjöl eller leverera potatis till olika samhällsaktörer i en krigssituation när normala kommunikationer inte fungerar.
För att säkerställa funktionen hos en K-gård måste man givetvis ta ett helhetsgrepp, dvs identifiera nyckelfaktorer för att säkra produktionen, det kan handla om behovet av lagrat bränsle, vissa reservdelar, foder och annan utrustning. Skall man ha beredskap att kalla in reservpersonal (tidigare anställda, pensionärer, elever från naturbruksgymnasier) i det fall ordinarie anställda inte kan komma till jobbet? Bör man ha förmåga att själv köra ut sina produkter till mottagare i det fall normala speditörer inte är tillgängliga?
Ansvaret att peka ut K-gårdar bör ske i samarbete mellan civila och militära organisationer. Givetvis bör man vara restriktiv med informationen vilka gårdar som är utvalda, detta för att minska risken för kartläggning och angrepp från främmande makt. Ersättning till valda gårdar för lagerhållning, ombyggnad och personalhållande skall naturligtvis ske när så behövs.
Vilka ansvarsområden K-gården skall ha är kopplat till de geografiska förhållanden, befolkningsmängden i området och risken för en avspärrning till övriga landsdelar. Gotland är ett tydligt exempel på ett regionalt behov av flera olika K-gårdar. Man bör ha en produktion av livsmedel – inte bara råvaror som spannmål - utan mjöl, mjölk, kött och grönsaker så att såväl befolkningen som Försvaret lokalt kan ha en uthållighet i det fall transporterna till fastlandet bryts.
K-gårdarna kan kompletteras med andra lokalt viktiga aktörer som får i uppdrag att i en krissituation bistå samhället (civilt och militärt) med till exempel bröd eller varm mat till skolor, vårdboenden, hemvärnsförband och räddningstjänsten. Även dessa aktörer måste ges ett ekonomiskt stöd för att kunna utföra sådana tjänster.
Jag är övertygad om att tiden är mogen för ett återupprättande av det civila försvaret där lantbruket och dess anknutna företag på landsbygden har en särskilt värdefull roll att spela.
Fredrik Fogelberg
Rise – Research Institutes of Sweden
