Det känns oerhört tungt att LRF drar undan benen för våra lokalavdelningar. För mig är LRF en organisation som verkar längst ut på landsbygden, då känns det extra sorgligt att det skall göras en centralisering. Det skriver Lars Svensson, ordförande Sibbarps LRF.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Detta är en kommentar till LRF:s folkrörelseremiss.
Det skrivs att en lokalavdelning mest sysslar med sociala aktiviteter, ja men det är ju självklart. Det är kittet på landsbygden med sociala aktiviteter. Lokalavdelningen är plantskolan där vi lär oss hur föreningsteknik fungerar och lär oss att ta ansvar. Lokalavdelningen är plantskolan för kommungrupp, regionstyrelse och vidare upp i organisationen.
Lokalavdelningen har också ett fritt mandat att avgöra vilka aktiviteter som ska genomföras. I det framtida förslaget är det en tjänsteman eller en styrelse i stan som ska bestämma om vi ska få pengar till en aktivitet ute i bygden.
Det är skrämmande hur remissen hakar på i det individuella tankesättet som finns idag, "någon kan göra något arrangemang eller projekt om de tycker det är roligt”. Det står att man kan vara nöjd med att inte ta ansvar i styrelser eller valberedningar.
Jag är fullt medveten om att inte alla lokalavdelningar fungerar. Vissa fungerar bra andra inte alls. Sveriges kommuner ser olika ut. Vissa kommuner har inte mer aktiva lantbrukare än var det är i en lokalavdelning på andra ställen. Kommunerna i Sverige varierar i invånarantal och antal tätorter. På vissa ställen är det möjligt för en kommungrupp att vara sista länken mot medlemmarna. På andra ställen blir det omöjligt för en kommungrupp att sköta både påverkansarbete mot politiker, vara remissinstans i byggnation och vattenfrågor och arrangera viktiga sociala aktiviteter.
Det känns oerhört tungt att LRF drar undan benen för våra lokalavdelningar. För mig är LRF en organisation som verkar längst ut på landsbygden, då känns det extra sorgligt att det skall göras en centralisering. Vi kämpar med näbbar och klor ute på landsbygden för att behålla service, skolor, vårdinrättningar och så vidare. Saker som är viktiga för att lantbruket ska kunna växa och utvecklas.
Motiveringar om att det är jobbigt med organisationen kring årsmöten känns tungt att läsa och svår att förstå. Tanken med personalen i LRF är väl ändå att de ska jobba för sina medlemmar.
Vi stöttar fullt ut att det väljs en kommungrupp på ett årsmöte. Kommungruppen skall ha en framträdande roll gentemot kommunen. När kommungruppen väl är vald och får arvode kan vi också ställa krav och kräva ett visst ansvar, annars väljs det nya ledamöter.
Sedan jag blev ordförande i lokalavdelningen har vi slussat in många ungdomar i föreningslivet via vår lilla lokalavdelning. Vi i lokalavdelningen är filtret mot lokalbefolkningen, vi ordnar aktiviteter där vi bjuder in folket i byn. Då träffas vi och pratar med varandra, skapar förståelse över varför vi kör gödsel och ensilage på konstiga tider med mera. Detta är oerhört viktiga, sociala aktiviteter som behövs.
Texten i remissen om att det kan finnas kvar lokala grupper är befängd, det kommer med all säkerhet att dö ut. Var ska det utses en ny kontaktperson när någon slutar?
Ska vi ha en så här stor förändring av LRF så måste vi ge det mer tid, göra en konsekvensanalys och köra med öppna kort.
Jag vill se en demokratisk process där rötterna får säga sin mening.
Lars Svensson
Ordförande Sibbarps LRF
Halland
