Den allra bästa klimatåtgärden är lönsamma lantbruksföretag med kapacitet att investera. Rimligt vore att dessa investeringar görs med gemensamma medel och att ett ansvar tas i ett större samhällsperspektiv. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Extremvädret slår hårt mot Europas bönder och har fått EU-kommissionen att öppna upp den gemensamma krisreserven för fjärde gången i år.
I förra veckan presenterades förslaget på hur de 330 miljoner euro som har utlovats till EUs 22 medlemsländer, som ännu inte har fått krisstöd i år, kan fördelas.
Torka i Spanien och översvämningar i Italien gör att de länderna föreslås att tilldelas mest med 81 miljoner euro respektive 60,5 miljoner euro.
För Sveriges del så ser förslaget ut att landa på 5,59 miljoner euro, vilket blir ungefär 65,31 miljoner svenska kronor. Det är sedan fritt fram för medlemsländerna att skjuta till med dubbelt så mycket nationella medel. Det innebär att den svenska regeringen har möjlighet att betala ut ytterligare 130 miljoner kronor. Beslut är ännu inte fattat vid denna tidnings pressläggning.
Självklart ska svenska lantbrukare ta del av de krispengar som delas ut till alla bönder i EU. Men det blir såklart småpengar, särskilt i sammanhanget med tanke på förlusterna, ökade omkostnader och stigande räntor, samtidigt som medlen fördelas till väldigt många. Det är en allt för kortsiktig och otillräcklig lösning.
Jag känner inte till någon bonde som vill stå med mössan i hand och tigga efter krisstöd gång efter annan. Lönsamma företag ska klara av att ha en buffert för att möta olika förutsägbara och oförutsägbara händelser. Det kräver robusta företag med marginaler, på en marknad som är villig att betala för vad svenska livsmedelsprodukter kostar.
Även om vi alla skulle vilja hoppas på att det extremväder som vi har upplevt under de senaste åren är exceptionella undantag, så är verkligheten en annan. Klimatförändringarnas förödande konsekvenser är redan här.
Den gröna given är EU-kommissionens initiativ för att göra EU till den första klimatneutrala kontinenten till 2050. Även om vissa undantag har gjorts i stödvillkoren på grund av torkan, däribland att frångå kravet på att inte skörda på träda, så är reformen illa anpassad efter nutiden. Alla lantbruksföretag behöver klimatanpassa sig, och jag är övertygad att alla vet vad som står överst på investeringslistan. Men vad gör det när marginalerna är för pressade.
Den allra bästa klimatåtgärden är lönsamma lantbruksföretag med kapacitet att investera i bevattningsdammar, täckdikning och ny teknik för att kunna möta torrår som detta. Det är upp till varje lantbrukare att se till att det egna företaget är lönsamt, men det kan inte ligga på varje enskild företagare att rusta för klimatförändringar på landskapsnivå. Rimligt vore att dessa investeringar görs med gemensamma medel och att ett ansvar tas i ett större samhällsperspektiv. Det kräver en övergripande vattenpolitik, riktade investeringsstöd - och inte minst - ett smidigt och enkelt regelverk.
