Samordna jakten med jord- och skogsbrukspolitiken

Missnöjet med statens jaktadministration har ökat. Viltstammarna har blivit alltför stora och hotar mångfald och produktion i jord- och skogsbruk. Det är inte troligt att en ny jaktmyndighet reder ut problemen.

Jag tycker att den statliga viltförvaltningen bör samordnas med övrig politik inom de areella näringarna och landsbygdspolitiken. Viltvården bör utgå från statens uppgift att bevara och skydda olika arter.

De största problemen under de senaste årtiondena har varit att Naturvårdsverket och länsstyrelserna har ökat upp älgstammen till en nivå som hotar skogens ekosystem medan Skogsstyrelsen varnat för den utarmning det medför för skogens variation och mångfald. Vargförvaltningen kan leda till ett minskat intresse för att bevara hagmarkerna. 

Det kan ifrågasättas om inte den nuvarande älgförvaltningen strider mot EU-rätten. Staten kan styra jakten med utgångspunkt i uppgiften att bevara arter men knappast med avsikten att skapa onaturligt stora viltstammar och därigenom skada skogs- och jordbrukarens ägarens egendom. Älgförvaltningsområden och andra administrativa överbyggnader bör läggas ned. De har inte alls klarat sin uppgift att förvalta en älgstam i balans. De ekonomiska och miljömässiga skadorna på skogen är omfattande. Att blanda in ännu fler viltarter i den statliga administrationen leder bara till ännu mer ineffektiv byråkrati. Det saknas dessutom författningsmässiga grunder för att konfiskera markägarens jakträtt.

Vilka mål bör en statlig viltförvaltning ha? Jag tycker att Riksdagen skall besluta om en lägsta nivå för älgstammen till exempel 3 älgar per 1000 hektar med utgångspunkt i statens bevarandeuppgift, och då inte bara utgå från älgstammen utan också vilken påverkan den har på andra arter. Att Skogsstyrelsen börjar stoppa avverkning av tall med hänvisning till tjäderstammen är en tydlig signal om att älgens nedbetning av tall har gått för långt.

Därefter bör jakten avregleras och markägarna få ansvaret för att älgstammen anpassas till det egna skogsbruket. Det är ju markägaren som har ansvaret för att skogen sköts i enlighet med gällande lagstiftning. Samarbetet mellan markägare och jägare bör inte regleras av staten. 

Naturvårdsverket och länsstyrelserna har inte skött uppgift som förvaltningsmyndigheter på ett ansvarsfullt och kompetent sätt. Central förvaltningsmyndighet för jakt och viltförvaltning bör flyttas från länsstyrelser och Naturvårdsverket till Skogsstyrelsen som har bättre förutsättningar för att samordna viltvården med skogs och jordbrukspolitiken. Trovärdigheten bland jord- och skogsbrukare skulle höjas betydligt. 

Varför skall vi inte inrätta en ny myndighet för jakt och viltvård? Skälen emot är att den skulle få samma problem med samordning med skogsvården och jordbruket som Naturvårdsverket. Därtill är det kostsamt att bygga upp en ny myndighet. Krav kan komma på att höja jaktavgiften för att finansiera den. 

Jaktmyndigheten skulle få en svår sits mellan Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, jägareförbunden, miljörörelsen och olika lagar. Då tror jag mer på en integrering ihop med myndigheter som har kunskaper om de areella näringarna och en viss tyngd i politiska sammanhang. Skogsstyrelsen har dessutom den fältorganisation som behövs och som  yttrar sig i jaktärenden redan nu.

Sverker Liden

Jägmästare och skogsägare