Människan och skogen är värd en ny professur

Vi vet mycket om vilka träd läderbaggen tycker om. Det är utmärkt. Mindre bra är att vi har lite och ytlig kunskap om vilken skog du och jag tycker om. Människan har kommit i andra hand.
 

Utgångspunkten i debatten är oftast elitistisk. Det sätts likhetstecken mellan biologisk mångfald och bra naturupplevelser. Och så är det förstås för den grupp som vårdar sina läderkängor, har en lupp i fickan och en kikare om halsen. För dessa är det goda nyheter när fjällnära skog omvandlas till reservat med argumentet att det gynnar naturturism.
Det finns goda argument att göra reservat av fjällnära skog, men om naturturism är ett av dessa bör man väga in att det är för en liten elit. Om man vill ha många besökare till naturen vore det förmodligen bättre att lägga pengarna på barnvagnsvänliga vandringsleder nära tätorterna.

Mellan de ytterligheterna finns många varianter. Det märkliga är att de knappt diskuteras, trots att skogspolitiken faktiskt har ett socialt mål. Vad det innebär är oklart. 
Ibland glöms människan bort av ren dumhet, som när regeringen nu drar ner på anslagen till skötsel av reservat. Ibland finns anledning på ett djupare plan, en ideologi där det yttersta målet är att tänka bort människans roll i skogen.

Problemet med skogspolitiken är att målen inte är tydliga och mätbara, det bäddar för dagens röra. Förvisso är det knepigt att väga målen mot varandra, men det hjälper inte att blanda bort korten. 

I början av 1970-talet blev Lars Kardell professor i miljöanpassat skogsbruk. Han arbetade med förhållandet mellan människan och skogen. Nu är forskningen avlövad och intresset har helt förflyttats mot biologisk mångfald.

Ett intressant resultat från hans forskningsgrupp var att den skog som efterfrågas är öppen och ganska lik en ordinär slutavverkningsskog. Däremot fick orörd "urskog" genomgående låga poäng i alla de enkäter som genomfördes.
Det rimmar ganska väl med resultat från den grupp i Alnarp som gjort banbrytande forskning om natur och rehablitering. De visar att vi mår bra av att vistas i naturen och att rehab-skog inte kräver stora avsteg från normal skogsskötsel.

I och för sig är det inte svårt att räkna ut hur skogen bör skötas för att vara trevlig genom planering och omsorg, men frågan om människan och skogen förtjänar att lyftas till ett högre plan. Det är faktiskt värt en egen professur.

Och skogspolitikens sociala mål förtjänar att stå på egna ben och bör rimligen vara mätbart. Det främjar folkhälsan att få ut mycket folk i naturen och det är bättre att bilda sig en uppfattning om skogen på plats, inte i TV-soffan.

Pär Fornling