Det är en delikat balansgång att utforma jordförvärvslagen. Att helt stoppa privatpersoner som inte äger skog i trakten att köpa skulle vara ett mycket stort ingripande i en marknadsekonomi. Det skriver Knut Persson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Jordförvärvslagen är en de viktigaste skälen till att hälften av Sveriges skogsareal ägs av privatpersoner. Utan jordförvärvslagen under de drygt hundra år den funnits hade en betydligt större del av skogen ägts av skogsindustrin och andra bolag. Det hade också betytt att stora inkomster gått till kapitalägare i storstäderna i stället för till personer som bor och verkar i bygden där skogen ligger. De lokala inkomsterna har varit viktiga för att hålla igång allt som behövs i en bygd, som butiker, skolor och välfärdstjänster.
Det är därför oroande att en ny företeelse kringgår syftet med lagen. Land Skogsbruk skriver den här veckan om att Roger Akelius under en period köpt ett antal skogsfastigheter runt om i landet. Totalt handlar det om 19 000 hektar till en kostnad av 1 440 miljoner kronor, enligt en sammanställning som tidningen ATL gjort.
Roger Akelius gjorde ursprungligen en förmögenhet på att underlätta skatteplanering och senare på fastighetsaffärer. Nu har han sålt en stor del av fastigheterna och köper skog i stället. När han köper skog som privatperson hejdar inte jordförvärvslagen köpet trots att han har precis samma förutsättningar som ett bolag. Han har i jämförelse med en normalstor skogsägare obegränsat med kapital och en stab med personer som sköter allt det praktiska.
I Land Skogsbruk nummer 20 berättar Lars Johansson i Pikaböl i Småland att han har motionerat i LRF om att jordförvärvslagen ska ändras. Motionen har efter lite omskrivning på regionstämman tagit sig till riksförbundsstämman om några veckor.
Styrelsen är i sitt svar för justeringar av lagen. Till exempel ska det inte ska vara möjligt att kringgå lagen genom att enskilda testamenterar till bolag. Men man förespråkar inte en stor översyn av lagen eftersom det finns en risk för att det skulle leda till försämringar.
Det är en delikat balansgång att utforma jordförvärvslagen. De flesta som värnar om landsbygden skulle säga att det är bättre att skogen ägs av någon som bor i bygden än av en privatperson långt borta som har tjänat miljarder på skatteplanering och fastigheter. Men det är svårt att se hur en lag ska konstrueras som gör det möjligt. Att helt stoppa privatpersoner som inte äger skog i trakten att köpa skulle vara ett mycket stort ingripande i en marknadsekonomi. Om det ska vara möjligt för en person med några miljoner att köpa skog, hur många miljoner ska man då äga för att det inte längre ska vara möjligt?
Med de brister som finns verkar det klokare att slå vakt om lagen och fram för allt verka för att skogsbolagen och staten inte ökar sitt skogsinnehav. En helt fri marknad skulle på sikt drabba landsbygden hårt.
Knut Persson
