I dagsläget utformas lagar och beslut om direktiv i allt större utsträckning i Bryssel. Vad händer nu när EU nu har ökat sina ambitioner att påverka skogspolitiken? Det skriver Jonas Jacobsson om, skoglig doktor i skogshushållning och KSLA-ledamot.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Under många år har det funnits en bred uppslutning i riksdagen bakom den skogspolitik som i sina huvuddrag lades fast under 1990-talet. Myndigheterna har sedan förhållit sig till denna i sin verksamhet. Vad händer nu när EU nu har ökat sina ambitioner för att påverka skogspolitiken?
I dagsläget utformas lagar och beslut om direktiv i allt större utsträckning i Bryssel. Detaljerna utformas sedan av medlemsländernas expertrepresentanter. Medlemsländernas parlament implementerar därefter övergripande delar av beslutade lagar och direktiv i respektive lands lagstiftning.
Medlemsländernas politiker styr sedan sina myndighetsexperters tolkning av implementerad lagstiftning samt övriga detaljer i EU-lagar och direktiv, på ett sätt som överensstämmer med den nationella politiken. Men de svenska politikerna står vid sidan om.
Om vi tittar på den svenska regeringsformen så regleras grunderna för det svenska statsskicket. I den första paragrafen står det: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket". I den fjärde paragrafen står det: "Riksdagen är folkets främsta företrädare".
I Sverige är myndigheter av tradition mycket självständiga, och det finns en allmän tveksamhet rörande politisk inblandning i myndighetsexperternas tolkning av lagar, direktiv och tekniska vägledningar. Myndigheternas experter får därmed ett oproportionerligt stort inflytande på EU-politikens tillämpning just i vårt land.
Ett tydligt exempel på detta är hanteringen av EUs Art- och habitatdirektiv. 1997 enades politikerna, med stöd av forskare, om grundläggande principer för att bevara naturtyper som riskerade att försvinna i ett ekonomiskt rationellt skogsbruk. Processen var transparent och dokumenterades av Miljövårdsberedningen, SOU 1997:97. Miljövårdsberedningen bedömde att 10 procent av förindustriell naturtypsareal skulle finnas kvar i ett ekonomiskt rationellt men hänsynsfullt brukat skogslandskap. Dessutom behövde 10 procent skyddas genom reservat eller på annat sätt. Sammanlagt bedömdes detta leda till att 20 procent av ursprunglig naturtypsareal kunde bevaras på sikt.
Tio år senare, 2007, så har referensarealer för en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s Art- och habitatdirektiv tagits fram. Artdatabanken vid SLU svarar för beräkningar och bedömningar. Nu påstås det att 20 procent av skogen måste skyddas, i reservat eller liknande. Detta trots att den offentliga utredningen SOU 1997:97, med slutsatsen 10 procent, refereras som underlag. Dessutom avvisas möjligheten att förena brukande och bevarande av vissa naturtyper.
"Referensarealerna skulle alltså kunna bli lägre om naturtyperna var möjliga att i viss utsträckning efterlikna inom ramen för brukande. Denna möjlighet har dock inte bedömts och beaktats i beräkningarna.", lyder ett citat från utredningen översatt till svenska.
Vi rör oss framåt till 2019. Naturvårdsverket rapporterar till EU i enlighet med kraven i Art- och Habitatdirektivet.
Nu tänds röda trafikljus och man påstår, baserat på de egna antagandena, att det fattas mer än 2 miljoner hektar för att nå gynnsam bevarandestatus. Under de följande åren förmedlas en kompakt negativ bild av utvecklingen rörande biologisk mångfald i den svenska skogen, vilket plockas upp av EU-byråkratin med krav på förändringar i nyttjandet.
I årets budgetunderlag begär Skogsstyrelsen en kraftig resursförstärkning för att genomföra EU-initiativ som till exempel avskogningsförordningen, naturrestaureringsförordningen och taxonomiförordningen, innan dessa färdigförhandlats och tolkats mot bakgrund av den svenska skogspolitiken.
Svenska politiker råder inte över EUs Art- och habitatdirektiv, vilket ställer krav på myndigheterna att inte i onödan tolka dessa så att det inskränker möjligheterna att genomföra den i demokratisk ordning beslutade politiken.
För att säkerställa detta krävs ett ökat politiskt inflytande över expertmyndigheternas arbete med EU-lagstiftningen. Kan det ske utan att ändra synen på ”ministerstyre”?
Jonas Jacobsson
Ledamot av Kungliga skogs- och lantbruksakademien, doktor i skogshushållning
