Att det är fritt fram för rysk lärk är utmärkt. Men det blir lite konstigt att förlita sig på att paleoekologer ska hitta pollen av förbjudna trädslag i gamla mossar för att få fler valmöjligheter till nya trädslag, skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
För ett par veckor sedan handlade Land Skogsbruk en hel del om ett ökat intresse för rysk lärk. Det är lätt att förstå. Tillväxten är bra och inte minst är lärken ett alternativ till vårt extrema beroende av tall och gran, vilket är riskfyllt.
Den som tvingats avverka ett bestånd gran i förtid på grund av granbarkborrar, och dessutom funnit att många av träden är angripna av rotröta, funderar flera gånger innan hen eventuellt beställer nya granplantor. Och hoten blir ännu fler i ett förändrat klimat.
Det finns fler alternativ än rysk lärk, men regelverket om "främmande" trädslag sätter käppar i hjulet.
Att den ryska lärken klarat de rigida "gränspoliserna" beror på fynd av några lärkkottar från istiden. Därefter försvann trädet och introducerades åter i någorlunda modern tid.
Att det därmed är fritt fram för rysk lärk är utmärkt, men det blir lite konstigt när man ska förlita sig på att paleoekologer hittar pollen av förbjudna trädslag i gamla mossar för att få fler valmöjligheter.
Fast kanske är det snabbaste vägen. För drygt 12 år sedan presenterade Skogsstyrelsen en utredning om främmande trädslag där man visade att många av dagens begränsningar är onödiga. Dåvarande jordbruksministern lovade att behandla förslagen i "positiv anda".
Därefter har ingenting hänt. Vi har snart både fossila kottar och fossila utredningar.
Den politiska handlingsförlamningen är inte i takt med omvärlden. För att möta ett förändrat klimat behövs en bred palett av möjligheter och för att mota förändringen behövs livskraftiga skogar med bra tillväxt.
Nu är det inget idiotstopp för nya trädslag. Även om det är på gränsen i FSC-certifieringen öppnar skogsvårdslagen flera möjligheter.
Problemet är signalsystemet. Blotta benämningen "främmande" flaggar för problem och regelverket ger intryck av en golgatavandring.
Det borde förstås vara tvärtom, att betrakta nya trädslag som en möjlighet. Likväl måste det finnas begränsningar och ett regelverk, men mer flexibelt än idag. Det är exempelvis extremt svårt att förstå vad som talar emot att ersätta 1960-talets granåkrar med snabbväxande poppel, vilket borde vara en realistisk möjlighet. Ofta är sitkagran, douglas och hybridlärk utmärkta alternativ till den vanliga granen. Bland de mer udda alternativen visar exempelvis försöksodlingar av valnöt på en häpnadsväckande tillväxt och sykomorlönn är faktiskt inget ogräs, utan ett trädslag med möjligheter.
Listan kan göras längre och oavsett gränspoliserna innebär ett förändrat klimat att nya arter kommer förr eller senare, träden känner inga nationsgränser.
Pär Fornling
