Vem betalar för experimenten i skogen?

I dagsläget finns det flera initiativ för att få skogsägare att främja naturvård på nya sätt, avstå från avverkning eller ändra på skötselmetoder. Det kan vara för certifiering, av eget intresse eller av andra orsaker. 
 

Drygt hälften av den svenska skogsarealen är privatägd av cirka 330 000 skogsägare. Mängden skogsägare runtom i hela landet gör att det rimligtvis finns minst lika många olika sätt som skogarna sköts på. Resultatet av det har lett till skogar med olika och höga naturvärden. Ändå hörs det ofta i den allmänna debatten om att mer skog ska skyddas och att de statligt ägda skogarna bör skötas annorlunda. 
 

Jag lyssnade på när Peter Ask, skogsskötselspecialist på Sveaskog, berättade om hur bolaget arbetar med ett varierat skogsbruk på seminariet "Vad vill vi med hyggesfritt skogsbruk?", arrangerat av det skogstekniska klustret i samarbete med SLU Future Forests, Skogsstyrelsen och Skogforsk tidigare i år. Peter Ask framhöll att det kan vara intressant att använda olika hyggesfria metoder på en del av Sveaskogs skogsmarker. Men han var noga med understryka att det inte finns några arealmål eller en fast tidsplan, utan arbetet ska utvärderas över tid. Det är inte särskilt konstigt, för det är inte heller uppdraget. Sveaskogs uppdrag är att "bedriva verksamhet på affärsmässig grund och generera marknadsmässig avkastning". Att plötsligt sluta med detta och börja experimentera med blädning och luckhuggning, skulle innebära åtskilliga miljoner mindre klirr i statskassan. 
 

Hyggesfria metoder väcker stor uppmärksamhet och en intensiv debatt. Det var uppfriskande att för en stund kliva upp ur åsiktsdikena, och fördjupa sig i relevanta frågeställningar som hur ett mer varierat skogsbruk kan se ut, vilka andra mål som kan finnas förutom virkesproduktion och vilken roll ett hyggesfritt skogsbruk och en större variation i brukningsmetoder kan ha i det.  

Något som står klart är att det verkar finnas en vilja i opinionen som behöver analyseras mer djupgående. Det är lätt att slängigt använda sig av begreppet "gå över till hyggesritt" som en universell lösning på det som anses vara skogsbrukets problem med bland annat biologisk mångfald. Det har framhållits i allmänmedia där SVTs "Vetenskapens värld" och Sveriges radios miljöprogram "Klotet" tidigare i år är två exempel. 

Det kan vara relevant att problemantisera och granska nuvarande brukningsmetoder, men vad vet vi om det som kallas hyggesfritt och är det nödvändigtvis bättre? Forskning och projekt pågår. 

Klart är att det skulle kräva ny teknik med mindre maskiner, mer återkommande och precisa åtgärder i form av exempelvis tätare gallring, och ett behov av nya marknadsmässiga affärsmodeller. Allt detta är förstås möjligt. Men till vilket pris, vem står för notan? 

Anna Nilsson