Lyxkonsumtionen ska bestå, i ett större perspektiv får det kosta vad det kosta vill. Media blåser upp bilden av att maten har blivit dyr. Förhållandevis få reportage lyfter dem i första ledet som står med skenande kostnader, skriver Elisabeth Hidén.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vad borde en liter mjölk kosta? Det var ämne för en diskussion på ett möte med andra unga, europiska lantbrukare. Någon tyckte att det skulle kosta vad det kostade att producera och lite till så att lantbrukaren kunde få lön, men med det ser jag risken att företag inte utvecklas.
Någon tyckte att staten skulle bestämma då marknaden pressar priser, men det är inte heller en vidare bra lösning att staten går in och styr. Men vad borde då en liter mjölk kosta? Ja, jag har egentligen ingen aning om vad som är rätt pris. Konsumenten och dess betalningsvilja ger oss det mest rättvisande svaret.
Svåra tider väntar, inflationen och räntan stiger och innehållet i plånboken krymper. Enligt en undersökning som Dagens Industri låtit göra har hushållen redan börjat prioritera sina utgifter. Det de framför allt tänker spara på är maten. Vad svensken däremot inte är beredd att dra in på är läsk, tobak och alkohol. Lyxkonsumtionen ska bestå, i ett större perspektiv får det kosta vad det kosta vill. Media blåser upp bilden av att maten har blivit dyr. Förhållandevis få reportage lyfter dem i första ledet som står med skenande kostnader. Men har verkligen maten blivit dyr eller är det bara det faktum att mat inte ska få kosta som har blivit tydligt?
Parallellt möts lantbruket av höjda krav och en minskad budget. Mark ska restaureras, användningen av växtskydd minskas och allt fler miljöåtaganden genomföras. Det skulle väl gå an om kostnaden gick att flytta över till nästa led i produktionskedjan, det vill säga konsumenterna, men så är inte fallet.
Att ta beslut på EU-nivå, lägga ansvar på lantbruket och sedan låta konsumenter välja och vraka verkar inte fungera särskilt bra. Konsekvenserna blir snarare att de som gör mest har ökade kostnader och får det tuffare. Konsumenters efterfrågan på billig mat är ett tecken på låga prioriteringar, intresse och kunskap. För om vi inte vill ha barnarbete, kor som inte går på bete och svanskuperade grisar i Sverige, varför är det då okej att köpa sådan importmat?
Varför är det okej att våra barn samt mor- och farföräldrar serveras sådan mat i offentliga kök? Antingen måste det vara billigare att vara hållbar, eller så får vem som helst producera sin mat hur som helst och marknaden får styra.
Nästan alla jag pratar med är stolta över den produktion vi har i Sverige och väldigt få vill dra ner på djuromsorgskraven och skulle absolut inte ha något emot att göra mer om de fick betalt för det. Svenska livsmedelsproducenter är beredda att följa sin del av avtalet, men är konsumenten det?
Elisabeth Hidén, ordförande LRF Ungdomen
