Varför värderas inte matproduktionen högre?

Du får 15 000 kronor i arrende per hektar plus några procents avkastning. Du slipper risken med ett spannmålspris som varierar mellan 1,50 och 4,50 kronor. Du slipper oroa dig för priset på insatsmedel som skjutit i höjden och spär på riskerna ytterligare och väder som kan ge både torka och översvämningar. Låter det intressant? Samtalen från olika bolag som vill sätta upp solceller på åkermark, och de villkor som presenteras, har nått många den senaste tiden. 

Arrendeintäkterna för att sätta upp solceller på åkermarken är betydligt högre än de siffror Jordbruksverket redovisade som genomsnitt för arrenden 2020. Enligt Jordbruksverket snittade åkermarken på 1 945 kronor per hektar och betesmarken på 547 kronor. Täckningsbidraget för spannmål givet en normalskörd är cirka 2000 kronor per hektar.

Alternativ användning av åkermarken, i detta fall solceller, är en fantastik möjlighet för markägare att få en bra intäkt och samtidigt vara med och bidra till den gröna omställningen. Men det utgör en risk för den som vill arrendera åker- eller betesmark för att producera livsmedel. Vad ska få någon motiverad till att producera mat i framtiden? Arrenden är en naturlig väg för många unga in i lantbruket vilket gör frågan kanske lite extra relevant för LRF Ungdomens medlemmar. 

Jag tycker inte att marknaden ska regleras eller att staten ska gå in och bestämma vad som är lämpligt. Att inskränka äganderätten är aldrig rätt väg att gå. Däremot kan jag inte sluta fundera över vad det är som gör att det absolut viktigaste vi har, vår matproduktion, inte värderas högre. Det är som att marknaden för livsmedel inte fungerar, den hänger inte med.
Vad är det som gör att den som väljer att bedriva, eller låta någon annan bedriva, livsmedelsproduktion inte kan få samma avkastning på marken som den som väljer att göra något annat med den? Solceller, tomtbygge och paddelhallar lockar – hur kommer det sig att det är mer lönsamt att bygga lagerlokaler på prima åkermark än att odla mat?

Jag vill inte göra det goda till det bästas fiende. Mitt syfte är inte att smutskasta de företag som är med och driver Sveriges energiproduktion framåt, inte heller att ge pekpinnar åt dem som väljer att upplåta sin mark till det. Självklart är 15 000 kronor mer intressant än 1 945 kronor. Men det är ändå något som skaver. I en tid med krig i Europa, svält i världen och tydliga mål i livsmedelsstrategin kan lantbruket ändå inte konkurrera prismässigt. Vilken plats skulle kunna vara bättre att producera den mat vi ska äta i Sverige än på våra svenska fält?

Elisabeth Hidén, ordförande, LRF Ungdomen