Producera mat och bioenergi på nedlagd jordbruksmark

Huvuddelen av åkermarken som har lagts ner efter andra världskriget har varit små svårbrukade skiften som krävt alltför mycket arbete i relation till intäkterna. Men vår livsmedelsberedskap skulle förbättras om slutavverkade granåkrar återuppodlades, skriver Karl-Ivar Kumm.

Från 1970-talet har huvuddelen av den nedlagda åkermarken lämnats oanvänd och blivit självsådd skog och lövsly.
Från 1970-talet har huvuddelen av den nedlagda åkermarken lämnats oanvänd och blivit självsådd skog och lövsly. FOTO: HENRIK DAMMBERG

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Under andra världskriget hade Sverige fem miljoner hektar jordbruksmark som försörjde 6 miljoner människor. Nu har vi bara 3 miljoner hektar som ska kunna försörja tio miljoner människor. På 1940-talet var dessutom jordbruksmarken ganska jämnt spridd över hela landet. Sedan har nedläggning i skogsbygderna gjort att jordbruksmarken nu är starkt koncentrerad till bättre, men kanske sårbara, jordbruksbygder. Vår livsmedelsberedskap är därför sämre nu än då. Dessutom har vi nu en klimatförändring som ökar risken för skördereducerande torka eller översvämning och vår matproduktion har blivit mera beroende av import av bland annat drivmedel.

Tio procent av den jordbruksmark som förlorats efter andra världskriget har använts till bebyggelse. Huvuddelen har lagts ner därför att det varit små svårbrukade skiften som krävt alltför mycket arbete i relation till intäkterna. Under 1950- och 60-talen granplanterades mycket av den nedlagda jordbruksmarken och det är nu virkesrika skogar som är slutavverkningsmogna eller redan slutavverkade. Från och med 1970-talet har huvuddelen av den nedlagda marken i stället lämnats oanvänd och blivit eller håller på att bli självsådd skog efter kortare eller längre perioder med oanvänt gräs och lövsly.

Vår livsmedelsberedskap skulle förbättras om slutavverkade granåkrar återuppodlades. Samma sak gäller självsådda skogar på tidigare jordbruksmark. Dessa är i allmänhet ännu inte slutavverkningsmogna ur skoglig synpunkt, men många av dem är lågproducerande och kan vara lämpliga att återföra till matproduktion i ett försörjningsperspektiv. Särskilt marker som växt igen under senare årtionden kan också ha slumrande biodiversitetsvärden som återupplivas om det blir betesmark. Om man därvid låter träddungar stå kvar i de nya betesmarkerna begränsas de klimatmässiga nackdelarna av att omvandla skog till bete. Sifo-undersökningar visar också att svenskar vill ha träddungar i betesmarkerna. Miljöersättningsreglerna borde gynna sådana dungar vilket nu inte är fallet.

För att återuppta matproduktion på marker som lagts ner därför att de gav alltför liten ersättning till insatt arbete krävs att de kan brukas mera rationellt än då de lades ner. Intäkterna måste täcka inte bara arbetskostnader och löpande utgifter utan också återuppodlingskostnader och nya djurstallar med mera. På en del ställen kan stubbrytning och åkerbruk vara lönsam. Men på flera ställen har betesbaserad köttproduktion bättre förutsättningar om man kan skapa stora rationella betesmarker av små spridda nedlagda och nedläggningshotade betesmarker och åkrar tillsammans med mellanliggande skog. Betesdjurens vinterfoder kan odlas på större åkrar i bygden inklusive återuppodlad skogsmark. Vid behov av ökad nationell spannmålsproduktion kan sådan ny köttproduktion ersätta nuvarande köttproduktion i bygder med bättre förutsättningar för spannmålsodling.

På många ställen gör naturgivna eller mänskliga förhållanden det omöjligt att bygga upp ny jordbruksproduktion på nedlagd jordbruksmark. Där kan man i stället plantera snabbväxande skog som klimatkompenserar överföring av skog jordbruksmark på andra ställen. Poppel och hybridasp liksom förädlad björk och gråal kan ge betydande ersättning till mark som inte ger någon avkastning om den ligger oanvänd. Sådana snabbväxande lövträd ger mera tilltalande landskap än 1950- och 1960-talens granplanteringar och kan dessutom ge bioenergi som minskar vårt behov av oljeimport redan om ett par årtionden.

Karl-Ivar Kumm

Docent i lantbruksekonomi, SLU Skara

LÄS MER: Vi är alla förlorare om matproduktionen minskar

LÄS MER: Det vi inte sår kan vi inte heller skörda