Det är lätt att komma till slutsatsen att det behövs mindre EU. I skogens fall verkar det vara riktigt, men Sverige måste också ta ett större ansvar för hur besluten i EU arbetas fram. Det skriver Knut Persson i Land Skogsbruk.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Det är snart 30 år sedan Sverige blev medlem i EU. I folkomröstningen som var avgörande drev LRF, med sin dåvarande ordförande Bo Dockered i spetsen, en kraftfull kampanj. Det är inte omöjligt att det var LRF som blev tungan på vågen och gjorde att Sverige blev EU-medlem.
Det var ett klokt beslut, och i dag är det få som ifrågasätter ett svenskt medlemskap. För de gröna näringarna har EU varit bra, men under senare år verkar det som att skogsbrukets bekymmer med ny EU-lagstiftning aldrig tar slut.
EU har inte någon gemensam politik för skogen, och Sverige och Finland lyckades länge avvisa försök från EU att få större betydelse i skogsfrågor. Men med den ökande betydelsen för miljö- och klimatfrågor gäller det inte längre.
EU:s artskyddsdirektiv skapade ganska länge oklarheter. Men här var det mer den svenska tillämpningen av EU-reglerna som skapade problem. Det är först de senare åren som EU:s tryck på skogsbruket medvetet ökat. När EU nu talar om en skogsstrategi har man definitivt passerat en gräns, och om kommissionens förslag genomförs blivit viktigare för hur den svenska skogen ska brukas än den svenska riksdagen.
Senast handlar det om en lag för att återskapa naturen. Förslaget är tekniskt komplicerat, men det handlar om att upp emot två miljoner hektar skog inte längre ska brukas. Som vanligt blir effekten extra stor i Sverige eftersom man i rapportering av grunddata har rapporterat på ett sätt som ger extra stor effekt.
EU:s beslutsprocess är komplicerad, så även om ministerrådet sagt ja är det sista ordet inte sagt. Men tillsammans med tidigare förslag om att minska brukandet av skogen för att få en kortsiktig kolsänka väcker det mycket viktiga frågor om hur den svenska regeringen och även intresseorganisationer som LRF arbetar med skogsfrågor. Kritiken faller tyngst på den förra regeringen som var ansvarig när förslagen utarbetades.
Man brukar säga att för att få inflytande i EU är det viktigt att tidigt få inflytande i beslutsprocessen. I det här fallet handlar det ganska mycket om att förklara det kretslopp som skogen ingår i. Det är stor skillnad på skogen i det glest befolkade Sverige och den närmast parkliknande skogen i till exempel Nederländerna. Det bästa sättet att gynna klimatet är att lyckas få skogen att växa snabbare, och använda timret till att ersätta stål och betong.
Det är lätt att komma till slutsatsen att det behövs mindre EU. I skogens fall verkar det vara riktigt, men Sverige måste också ta ett större ansvar för hur besluten i EU arbetas fram. Att det har blivit så fel i flera viktiga frågor är till viss del vårt eget ansvar.
Knut Persson
