Skogen växer och förändras långsamt, men åtgärderna är plötsliga. Debatten fortsätter att stirra på detaljer och tappar bort helheten som sträcker sig över decennier och sekler. Det skriver skogsskötselforskaren Lars Lundqvist.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogsbruket i Sverige är en näring som spänner över stora arealer och långa tidrymder. En diskussion om det svenska skogsbruket måste därför ta hänsyn till både miljontals hektar och minst ett sekel framåt. Arealerna hanteras med hjälp av kartor och skogsbruksplaner. Tidsskalan hanteras delvis med datormodeller men framförallt med grundläggande tankar och principer för hur skogen ska utvecklas och skötas över decennierna - skogsskötselsystemen.
Det finns bara två skogsskötselsystem – trakthyggesbruk och blädningsbruk. De skiljer sig åt genom de skogar de skapar eller kräver.
Trakthyggesbruk är ett cykliskt system med en början och ett slut. Skogen anläggs genom plantering, sådd eller naturlig föryngring, vårdas under uppväxten med röjning och gallring, och slutavverkas vid omloppstidens slut. Skogen är hela tiden är enskiktad, träden är ungefär lika höga och gamla. Det gör det enkelt att förutsäga ungefär hur skogen kommer utvecklas över kommande decennier och att planera skogsbruket långsiktigt. Alla inhemska trädslag går att sköta med trakthyggesbruk och nästan all skog sköts redan enligt trakthyggesbrukets princip.
Blädningsbruk är ett kontinuerligt system där skogen hela tiden är fullskiktad, med allt från plantor till stora träd överallt i skogen, ungefär som en regnskog. Då och då gallras ett fåtal träd så att strukturen inte ändras och skogen förblir tät. Avverkningarna kallas blädning. Mindre och mellanstora träd växer gradvis upp och gör att det hela tiden finns stora träd i skogen. Av våra inhemska trädslag kan bara gran skötas med blädningsbruk men utanför den fjällnära skogen finns det väldigt lite fullskiktad granskog.
Ett problem i debatten är att den fokuserar på enskilda åtgärder istället för på skogsskötselsystemen, den långsiktiga skötselplanen. Den handlar dessutom nästan uteslutande om en enda åtgärd – kalhuggning. De gånger gallring nämns så förs resonemangen som om gallring vore ett alternativ till kalhuggning och inte en skötselåtgärd för att dana den uppväxande skogen på vägen mot slutavverkning, inom ramen för långsiktigt hållbart trakthyggesbruk.
Kalhuggning är inte det enda sättet att slutavverka. Andra alternativ är fröträds- och skärmställning. Hyggesstorleken går också att variera. Men oavsett om den äldre skogen avvecklas genom stora eller små hyggen, genom kalhuggning eller något "hyggesfritt" alternativ så ersätts den av en ungskog, som så småningom ska röjas, växa upp till en gallringsskog, och till sist återigen slutavverkas. Skogen växer och utvecklas och det finns inget sätt att bedriva "gammelskogsbevarande" skogsbruk, där skogen hela tiden förblir en gles, gammal, vacker "pelarsal".
Skogen växer och förändras långsamt, men åtgärderna är plötsliga. Utan insikt i hur den brukade skogen är tänkt att utvecklas över decennier och sekler går det inte att förstå syftet med enskilda åtgärder. Debatten fortsätter då att stirra på detaljer och tappar bort helheten, det storskaliga och långa perspektivet.
Lars Lundqvist, docent i skogsskötsel, SLU Umeå.
