Varför samarbetar ni med aktivister?
Hur kan Uppdrag Gransknings redaktion samarbeta med djurrättsaktivister vars livsuppgift är att hata, hota och skrämma livsmedelsproducerande bönder? Det undrar LRF Ungdomens ordförande Elisabeth Hidén.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det var med en hel del förvåning som jag för några veckor sedan blev uppmärksammad på en konversation i en djurrättsgrupp på nätet. Det handlade om minkar och någon i gruppen tyckte att de borde kontakta Uppdrag Granskning på SVT. Men förslaget fick inte uppbackning av alla.
En av landets mest kända aktivister, både dömd och polisanmäld för flera fall av olaga intrång, berättar att hon redan står i kontakt med redaktionen kring ett annat programuppslag. Någon dag senare slår hennes grupp till mot en grisgård.
Men låt mig backa tillbaka drygt ett år i tiden. Det är den 4 december 2019. Klockan är runt kvart över elva på kvällen när hon, enligt egen utsago, bryter sig in på en mjölkgård tillsammans med några andra aktivister. De tar sig snabbt och målmedvetet fram i stallet med hjälp av ficklampor. Med sig har de teknisk utrustning för att filmmaterialet ska klara SVTs kvalitetskrav i rutan. Av råmaterialet, som de stolt publicerar i sociala medier efter intrånget, är det tydligt att de jobbar under stark tidspress. Några dagar innan intrånget har larmet gått bland bönderna i regionen. Den ökända aktivisten har setts röra sig i byn.
Oron och rädslan är därför stor för vem som ska drabbas av intrång denna gång eller kanske av något ännu värre brott. Granskningar gjorda av Göteborgs-Posten visar att det mellan 2017 och 2019 genomfördes 200 dåd mot landets bönder. Det handlar om grova mordhot, brandattentat, intrång i hem och på gårdar samt rena misshandelsfall. Sedan några månader tillbaka granskas numera vissa djurrättsgruppers metoder av statliga expertorganet Centrum mot våldsbejakande extremism.
Den här gången försvinner aktivisterna utan att gå till direkt konfrontation mot ägaren av mjölkgården. Allt de behöver finns sparat i ett minneskort. Sedan tar det inte många dagar innan telefonen ringer hos Länsstyrelsen i Gävleborg. Det är Uppdrag Granskning som vill ha en intervju med chefen för djurskyddsenheten.
I början på 2020 sänder Uppdrag Granskning programmet ”Arlagården”. Från LRFs sida var reaktionen glasklar: inga djur ska fara illa på svenska gårdar. Men snart grumlas upprördheten bland medlemmarna över den bristande djuromsorg som just avslöjats av en ännu större ilska riktad mot SVT. Hur kan redaktionen välja att samarbeta med kriminella som har som sin livsuppgift att hata, hota och skrämma livsmedelsproducerande bönder? Allt de ville veta fanns ju redan i allmänna handlingar.
Vi tycker inte att SVT tog något ansvar för samarbetet med djurrättsaktivisterna. Samma år som Göteborgs-Postens reporter Michael Verdicchio vinner det mycket hedervärda journalistpriset Guldspaden för sin kartläggning av djurrättsaktivisterna och hur de systematiskt begår brott mot svenska bönder, väljer alltså SVT att samarbeta med dessa människor.
För tillfället pågår en våg av intrång på gårdar runtom i Sverige. Det har gått så långt att bönder fått sätta in vaktbolag för att skydda sig. Kan det finnas ett samband med Uppdrag Gransknings kommande program om svensk djurvälfärd? Eller är det bara en slump att samma aktivist som gjorde grovjobbet senast åt SVT nu även tycks stå i direktkontakt med dem igen? Och om så, gör sig inte Uppdrag Granskning i sådant fall skyldiga till någon form av medbrottslighet – helt oavsett om bildmaterialet sedan visas i TV eller inte.
Elisabeth Hidén, ordförande LRF Ungdomen