Vi måste prioritera psykisk ohälsa
Den här verkligheten skrämmer mig. Kanske allra mest eftersom de utpekade faktorerna bakom psykisk ohälsa känns självklara, men också för att jag vet att existerande skyddsnät inte räcker till, skriver Anna Ek.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
För en tid sedan deltog jag vid ett seminarium om lantbrukares psykiska hälsa, där två forskare från Irland redogjorde för en studie de genomfört. Statistiken som visades var chockerande. Nästan en fjärdedel av de irländska lantbrukare som intervjuades hade under de senaste två veckorna övervägt självmord.
Att lantbruk är en överrepresenterad yrkeskategori vad gäller psykisk ohälsa tror jag inte kommer som en nyhet. Vad som för mig var en nyhet var den faktiska omfattningen, bristen på forskning och avsaknaden av specialiserad hjälp.
I en kunskapssammanställning som Myndigheten för arbetsmiljökunskap publicerade tidigare i år om lantbrukares psykosociala arbetsmiljö och psykiska hälsa konstateras dessutom att det saknas forskning om svenska förhållanden. Likväl saknas perspektiv på kvinnors upplevelser och hur minoritetsgruppers situation förhåller sig.
De drivande faktorer som tas upp i kunskapssammanställningen kommer från studier som gjorts i Nordamerika, Australien och delar av EU. Bland dessa listas bland annat oberäkneligt väder, otrygghet på grund av kriminalitet och rovdjur men även den negativa bild av lantbruket som målas upp i medier. Därtill tillkommer pressen av driva en gård som kanske legat i släkten under flera generationer, rädslan inför att misslyckas och förväntan att leva upp till maskulina normer.
Som en person som vuxit upp på gård, som studerat lantbruk, vars vänner arbetar inom sektor och som själv i framtiden vill bli bonde skrämmer den här verkligheten mig. Kanske allra mest eftersom de utpekade faktorerna bakom psykisk ohälsa känns självklara, men också för att jag vet att existerande skyddsnät inte räcker till. Psykiatrin är inte rustad, normer inom lantbruket består och utan aktiva val kommer pressen inte minska.
Lantbruk är en osäker, stressig och oerhört krävande sektor att verka inom. I grunden är alla lantbrukare beroende av faktorer som de inte har någon makt över och som är svåra att förutse. Lägg därefter till ansvaret en lantbrukare bär på sina axlar - för djur, växter och miljö.
Jag är stolt över att vi länge har diskuterat säkerhet på gårdar, ergonomi och fysisk arbetsmiljö. Nästa steg är att prioritera psykisk hälsa och om vi ser till statistik från andra länder, är det bråttom. Till dess hoppas jag att vi alla kan ta ansvar för våra medmänniskor, vara uppmärksamma på hur våra kollegor mår och hjälpa varandra om pressen blir för stor.
Anna Ek, skogsägare och landsbygdsutvecklingsagronom