Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 28 juli

Därför är det så svårt att få tag på en veterinär

Den senaste tiden har det larmats i nyhetsmedia om brist på veterinärer. Den lösning som efterfrågas är att utbilda fler, men problemet är mer komplext än så, skriver Susanna Sternberg Lewerin och Johanna Habbe från Sveriges Veterinärförbund.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Precis som i de flesta yrken är det svårare att hitta personer som är beredda att bosätta sig i landets norra delar, och personer som kan tänka sig att arbeta jourtid, skriver artikelförfattarna.
Precis som i de flesta yrken är det svårare att hitta personer som är beredda att bosätta sig i landets norra delar, och personer som kan tänka sig att arbeta jourtid, skriver artikelförfattarna. FOTO: Ann Lindén

Även om antalet veterinärer skulle öka på sikt kvarstår troligtvis samma problem som i dag – att många veterinärer av olika anledningar väljer bort arbete som innebär jourtjänstgöring och arbete med stordjur (lantbruksdjur och häst), framför allt i glesbygdsområden.

Det man behöver lösa är frågan varför det blivit så, en situation som ofta medför långa resor under jourtid, för veterinärer inom stordjurssektorn och för djurägare inom smådjurssektorn.

Rapporten från Svensk Djursjukvård indikerar att det är svårt att tillgodose behovet av kliniskt verksamma veterinärer även inom smådjurssjukvården, till och med i storstadsregioner. Men bristen på veterinärer kan vara relativ snarare än absolut.

Beror den på för få utbildade veterinärer (förutom de 100 utbildningsplatserna vid SLU i Sverige får även ett 100-tal veterinärer utbildade i andra länder svensk veterinärlegitimation varje år) eller beror den på att de veterinärer som examineras inte känner att ett arbete inom den kliniska verksamheten är lockande – trots att många drömmer om det då de börjar utbildningen?

Det finns många svar och anledningar:

• Precis som i de flesta yrken är det svårare att hitta personer som är beredda att bosätta sig i landets norra delar, och personer som kan tänka sig att arbeta jourtid.

• För många är veterinär ett drömyrke, de som söker in har ofta sedan barnsben velat bli just veterinärer, man vill hjälpa sjuka djur och deras ägare. Så att man ”valt fel bana” är oftast inte fallet för en examinerad veterinär.

• Veterinär är dock ett yrke med många yrkesroller, så alla som examineras blir inte kliniskt verksamma inom djursjukvården. Veterinärer gör också ett stort arbete vid länsstyrelser och andra myndigheter, inom forskning, på slakterier och inom annan livsmedelstillsyn, seminverksamhet, förebyggande djurhälsovård inom mjölk- och köttnäringen, för att nämna några exempel. Att välja att arbeta med något annat än klinikarbete kan vara något man redan under utbildningen siktat in sig på, men det är tyvärr även så att många väljer att lämna det kliniska arbetet för att man upplever arbetssituationen som orimlig. Detta finns det tydliga indikationer på, i enkäter genomförda i Sverige och på europeisk nivå.

• Det finns tyvärr en större andel arbetsrelaterad psykisk ohälsa och även självmord bland veterinärer än många andra yrkesgrupper som ofta bottnar i en orimlig arbetssituation. Den kan innefatta allt ifrån schemaläggning och personalhantering till orimliga krav från djurägare, drev på sociala medier och anmälningar till ansvarsnämnden. Till skillnad från i humanvården, där man kan anmäla en klinik för en felbehandling, dåligt bemötande eller något som beror på ett systemfel så finns inget lagstöd för ett verksamhetsansvar inom djursjukvården. Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård bedömer alltså i varje anmälan den enskilda veterinärens ansvar. Även om djurägaren kanske är missnöjd med hela fallets hantering ställs i varje anmälan varje enskild veterinär till svars för komplicerade fall som kan ha hanterats av flera veterinärer och övrig personal. Trots detta måste den anmälde veterinären besvara och inkomma med omfattande skriftliga inlägg. Detta förorsakar stor stress och vånda för den drabbade kollegan. Oavsett om något misstag begåtts (vilket sällan är fallet, de flesta ansvarsärenden resulterar inte i någon kritik av veterinären från Ansvarsnämnden) utsätts den anmälde veterinären inte sällan för ett hätskt drev på sociala medier. Oftast utan att de som uttalar sig är det minsta insatta i frågan. Detta avskräcker inte bara den drabbade utan även andra veterinärer från kliniskt arbete.

• Djursjukvården har förändrats, inte bara genom mer avancerad diagnostik och behandlingar som allt mer liknar humansjukvården vilket lett till högre kostnader (som till skillnad från inom humansjukvården inte är skattefinansierade utan betalas fullt ut av djurägare och försäkringsbolag, och dessutom drar in momspengar till staten). På de stora djursjukhusen är det, precis som inom humanvården, ofta flera veterinärer involverade i samma fall, med olika ansvar och specialkompetens.

• Alla patienter tillfrisknar inte, och inom veterinärmedicin är avlivning en behandlingsutväg. Ibland är det en bra dialog med djurägaren och man kan som veterinär känna att man gör skillnad för djurägaren genom att finnas där och göra det till ett fint minne. Men det innebär ibland en etisk stress för kliniskt verksamma veterinärer. Djurägare som mister sitt djur kan ha svårt att se att detta är en del av djurägandet och inget som veterinären förorsakat. Även i dessa situationer kan drev på sociala medier göra stor psykisk skada och medföra att veterinärer tvekar att arbeta kliniskt.

• Lönenivåerna är generellt låga jämfört med motsvarande yrken trots att veterinärutbildningen är lång och krävande och yrkesverksamma veterinärer ständigt måste fortbilda sig.

• Många av dagens sistaårsstudenter tvekar inför en karriär inom djursjukvården, på grund av dåliga erfarenheter under sommarpraktiken det sista utbildningsåret. Detta är ofta en kombination av för dålig handledning, för stort ansvar för tidigt eller för tuffa arbetspass med alltför stor arbetsbörda. Att vara veterinär är i dag till viss del ett lagarbete, men samtidigt måste man kunna arbeta enskilt och ta svåra beslut själv. Det är många inte rustade för, kanske har det varit mycket grupparbeten i skolan och för lite vana att ta eget ansvar. Oavsett om så är fallet måste mer hjälp ges för att få trygga kollegor som vill fortsätta i yrket i många år.

• Många väljer bort arbetsplatser med jourtjänstgöring då man ofta ännu tydligare själv är ansvarig för de beslut man ska ta, och det ligger även i sakens natur att det är mycket obekväma arbetstider. Det blir sedan en ond cirkel då allt färre går jour så ökar arbetsbördan för dem som gör det.

• Ett ökat samarbete mellan mindre kliniker om delade jourer skulle göra arbetsbelastningen för de stora remissinstanserna mindre och de skulle kunna koncentrera sina jourer på de riktigt akuta och tidskrävande jourfallen. Ett statligt jourstöd till alla ambulerande veterinärer skulle öka förutsättningarna att få privata som arbetar jourer, i dag är det endast Distriktsveterinärerna som får detta, inte de privata stationer som håller jour på samma villkor i sina områden.

• Förutsättningarna för jourverksamhet ökar om fler kan dela bördan. Den europeiska veterinärfederationen har nyligen tillfrågat sina medlemsorganisationer om tillgången på veterinärer på landsbygden. Svaren visar att en geografisk brist på veterinärer i landsbygdsregioner ses i flertalet europeiska länder. De skäl som framförs rör främst svårigheter att få ihop ekonomin och livspusslet. Långa resor, mycket jourarbete och ekonomiska svårigheter bland djurägarna anses ligga bakom detta. En generell urbanisering bidrar till att det är svårt för andra familjemedlemmar att få arbete i dessa områden, och att möjligheten till professionell utveckling för nyutexaminerade veterinärer är större i storstadsregionerna och inom smådjursjukvården.

Frågan om framtida tillgång på veterinärer är alltså komplex och handlar om arbetsmiljö, löneutveckling, brist på verksamhetsansvar i lagstiftningen, reglering av jourverksamhet på nationell nivå, och mycket annat. Sveriges Veterinärförbund efterfrågar en dialog om detta med arbetsgivare och myndigheter i stället för enstaka utspel som inte leder till konstruktiva lösningar. Att bara kräva fler utbildningsplatser är meningslöst om inte de som utbildas kan erbjudas en arbetssituation som gör att de stannar på sin arbetsplats.

Susanna Sternberg Lewerin

Johanna Habbe

Styrelseledamöter i Sveriges Veterinärförbund

LÄS MER: Han får inte gå klart utbildningen

Relaterade artiklar

Till toppen