Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 9 juni

Kommer mjölk- och grisproduktionen att lämna de areella näringarna?

Hur ska LRF agera för att tillvarata och utveckla de små jord- och skogsbrukarnas intressen? Borde man inte fråga sig vad de olika ägargrupperna betyder och vad de vill med sitt ägande och företagande, undrar Sverker Liden i en debattartikel.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Hur ska LRF agera för att tillvarata och utveckla de små jord- och skogsbrukarnas intressen? Det frågar sig debattören.
Hur ska LRF agera för att tillvarata och utveckla de små jord- och skogsbrukarnas intressen? Det frågar sig debattören. FOTO: Staffan Gustavsson

I en intervju i Lantbrukspodden argumenterar Peter Borring för att LRF bör avstå från att sätta upp volymmål för antalet företagsmedlemmar. Han menar att det inte är så viktigt att försöka få med små skogsägare, med argumentet att de är små och passiva ägare. Istället bör företag med ”produktion” prioriteras. Jag tycker att det är en angelägen diskussion.

LRFs uppgift har varit att organisera de små företagarna inom jordbruket, familjejordbruken, och senare också skogsbruket i det kombinerade jord- och skogsbruket. Under den gamla jordbruksregleringens tid förde LRF regelrätta förhandlingar om produktion och priser med staten.

Skogsägareföreningarna förhandlade med virkesköparna. Familjejordbruken var en relativt homogen grupp. Djurhållningen var kopplad till gårdens areal. Man kunde koppla en uppgörelse med staten till ett resultat för jordbrukaren oavsett om han producerade mjölk, fläsk eller spannmål. LRF är fortfarande organiserat som om dessa förhandlingar pågick.

Nu är förhållandena helt annorlunda. Det totala antalet mjölk- och grisproducenter är mindre än 5 000 och det förs inga förhandlingar om priser och produktion med staten. Kopplingen till gårdens produktionsareal är försvagad.

Nyligen beslutade Arla att inte ta emot mjölk från små besättningar med uppbundna djur, förmodligen de återstående jordbruken där det finns en koppling mellan gårdens areal och mjölkproduktion. Även spannmålsproduktionen genomgår en snabb storleksrationalisering. Om Peter Borrings resonemang skulle realiseras skulle LRF förmodligen ha 10 000-20 000 medlemmar.

I LRFs styrelse är de gamla, numera antalsmässigt färre, företagen starkt överrepresenterade medan nya stora grupper, däribland de ”passiva”, inte har någon representation alls. Den lokala organisationen har förlorat sin betydelse eftersom LRFs organisation inte anpassats till de nya förhållandena.

Det beror på att LRF inte bygger sin representation på primärproducenterna utan på de gamla förädlingsföretagen och den gamla organisationen för prisförhandlingarna med staten.

Är det möjligt för Arla att starta egen mjölkproduktion genom att starta industriell djuruppfödning eller köpa upp de stora produktionsanläggningar som nu byggs upp på samma sätt som Ica köper upp medlemsföretag? Skulle politikerna ha något emot eller kunna hindra det? För det talar att det areella sambandet har brutits och att politikernas stöd alltmer riktas mot landsbygdens miljö och mindre mot dess livsmedelsproduktion. Inte ens beredskapsargumentet väger särskilt tungt.

Vad producerar och bidrar hundratusentals ”passiva” med? Jo, mer än hälften av Sveriges virkesproduktion och en stor del av den jordbruksareal som gör det möjligt för de ”aktiva” att snabbt expandera eller ställa om produktionen. Arrende är en form av outsourcing.

Hur ska LRF agera för att tillvarata och utveckla de små jord- och skogsbrukarnas intressen med de nya förutsättningarna? Borde man inte vara lite mer förutsättningslös än Peter Borring och fråga sig vad de olika ägargrupperna betyder och vad de vill med sitt ägande och företagande?

Det är inte alls säkert att den attityd företrädare för LRF ibland har till de ”passiva” – att de ska sälja sin mark- är särskilt bra för ett privat, effektivt och fritt jord- och skogsbruk. Borde inte LRF och skogsägareföreningarna gå tillbaka till sin gamla roll att företräda de små landsbygdsföretagen, säljarna? De stora producenterna blir kanske en del av förädlingsindustrin.

Sverker Liden,

Jägmästare

LÄS MER: Därför lämnade Peter Borring sin LRF-post (Lantbrukspodden)

Relaterade artiklar

Läs mer om

Till toppen