Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 9 maj

”Staten har blivit en förklädd miljöaktivist”

Statens uppgift i frågan om småskalig vattenkraft har varit att väga enskilda och allmänna intressen mot varandra. Men nu har naturmiljöns ”återställning” etablerats som ett överintresse och staten blivit en förklädd miljöaktivist, anser museichef Birgitta Johanssen.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

 Birgitta Johanssen, landsantikvarie/museichef på Örebro läns museum.
Birgitta Johanssen, landsantikvarie/museichef på Örebro läns museum.

EU:s vattendirektiv infördes år 2000 i gott syfte – vattnet ska vårdas, inte tas för självklart. Exempelvis ska hinder för vattnets fria framfart avlägsnas – fiskar och flodpärlmusslor ska fortplanta sig och frodas. Men säg det goda som inte för något ont med sig. Dessa vällovliga insatser innebar att utrivningen av kulturmiljöer startade.

Vatten är en kraftkälla. Det tämjda vattnet har drivit masugnar och hamrar, kvarnar, sågverk, smedjor, ben- och vadmalsstampar, och i modern tid – vattenkraftverk. Vattnet har gett oss välstånd. Under 900 år byggde Sveriges ekonomi på järnexport till Europa.

Det gav oss både fälttåg och fredlig uppbyggnad. Men det är en smutsig och miljöförstörande historia. Är den därmed inte längre relevant när de flesta vill vara upplysta miljövänner? Historien har blivit en pinsam påminnelse om ett passerat stadium.

De flesta bor ju i dag i städerna på bekvämt avstånd från den fysiska verklighet som försörjer dem. Att riva bort dessa historiska påminnelser kan då kännas bra. Att återställa skadad natur det måste ju vara det rätta!?

Människor har dock länge förstått att den som vill äta fisk måste låta fisken få leka och vandra. Hoten mot fisk och flodpärlmusslor är många, de vandringshinder som ansträngningarna riktats mot är bara ett av dem. Tänk om inte det görs som borde göras, utan bara det som är enkelt att göra? Och tänk om fler intressen kan samsas, om viljan bara finns?

Senare år har det blivit bättre. Riksdagen har beslutat om lagändringar. De folkvalda har förstått att de nu måste lägga band på utrivningshysterin. De allra mest hårdföra naturvännerna låter sig dock inte påverkas. Det senaste exemplet är utredningen ”En utvecklad vattenförvaltning”, som varit ute på remiss denna vår.

Den innebär, ordvalet till trots, fortsatt hög takt i och omfattning av utplåning av kulturmiljöer. Utredningen använder en välkänd taktik; etablerade benämningar ersätts med nya ord, som under objektivitetens sken smyger på läsaren skribentens värderingar. Kulturmiljö blir ”historisk påverkan” och buntas ihop med ”diffus påverkan”.

Utredningen behandlar organisationen av den framtida vattenförvaltningen. Kulturmiljön, och de målkonflikter den dras in i, hanteras dock inte seriöst. Då går det inte att ha någon åsikt om förslagen. Läget idag på länsstyrelserna är att naturvården har initiativet och genomföranderesurserna samt dominerar till antal anställda. Och som om det inte vore nog har, enligt Myndigheten för kulturanalys, länsstyrelsernas verksamhetsresurser till kulturmiljö krympt med 30 procent 2009 till 2018.

Inget annat EU-land har drabbats på samma sätt – i världens modernaste land är vi långt ifrån lagom och ”mellanmjölkiga”. Tvärtom bär vi bärsärken med oss, nu förvandlad till tjänsteperson som bara följer beslut, och lite till… Statens uppgift har varit att väga enskilda och allmänna intressen mot varandra.

Men nu har naturmiljöns ”återställning” etablerats som ett överintresse och staten blivit en förklädd miljöaktivist. Är det månne dags för staten att börja sortera och välja bland rollerna?

Det är hög tid att inse att den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten bör kompletteras med kulturell hållbarhet – att syna det självklara, att våga tänka på konsekvenser och att lära känna sina egna drivkrafter.

Försiktighet är en dygd att omvärdera. Annars kommer vi som i barnvisan ”Mormors lilla kråka” ständigt ”slinka ned i diket”. Låt oss hoppas att kloka politiker ser igenom dimmorna och håller oss på den smala vägen.

Birgitta Johanssen,

Landsantikvarie/museichef, Örebro läns museum

LÄS MER: ”Klappjakten på småskalig vattenkraft är inte över”

Relaterade artiklar

Till toppen