Jag vill hylla jägarna som utför detta otacksamma arbete med att söka och provta kadaver i bekämpningen av afrikansk svinpest. Gör övriga samhället en bedömning att man värdesätter livsmedelsberedskap, och därmed inhemsk produktion, så behöver det visas nu. Det skriver Johan Eriksson, ordförande för Sveriges Grisföretagare.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Är riskerna i livsmedelsproduktionen rätt fördelade och är konsumenterna redo för att betala vad maten kommer att kosta?
Afrikansk svinpest, ASF, har nu konstaterats i Sverige. Effekterna för jord- och skogsbruk blir katastrofala, även om det kan gå bättre än vad de initiala budskapen visade. Nu finns ekonomisk kompensation utlovad, vilket kommer att regleras av samma lagstiftning som används vid avspärrningsbeslut och andra tråkiga beslut som ger inskränkningar i företagandet. Jag har full tilltro till myndigheternas avvägningar i bekämpningen av ASF. Jag vill hylla jägarna som utför detta otacksamma arbete med att söka och provta kadaver. Gör övriga samhället en bedömning att man värdesätter livsmedelsberedskap, och därmed inhemsk produktion, så behöver det visas nu. Vi har lärt oss och lär oss nya saker kring dessa risker.
I regionen runt fynden av de smittade vildsvinen har torka med missväxt som följd uppstått för andra gången på några få år. När skörden närmade sig så svämmade markerna över och stora arealer blev omöjliga att bärga. Det väcker flera frågor. Hur ska vi få nästa generation att våga satsa? Hur ska finansiärer våga satsa när vi utmanas på alla fronter? Det blir svårt helt enkelt. Men långt ifrån omöjligt, för vi besitter en urkraft, vi som producerar mat.
Det finns just nu två statliga utredningar om beredskapsförsörjning och konkurrenskraft, som utreds var för sig. En av få saker som tydligt framgår i "Utredningen om nationell samordning av försörjningsberedskapen" är hur olika myndigheter ska rapportera till varandra. Signalerna som kommer har inte varit vit rök, utan grumligt sipprar det ut mer administrationsarbete och märkliga slutsatser. Vi måste hjälpa beslutsfattare att förstå allvaret. Det är inte bönderna det blir synd om när det blir mindre utbud i hyllorna, vi klarar oss, och kan ordna mat åt oss själva.
I EU jobbar man nu med implementeringen av Green Deal, Farm to Fork och End the Cage Age, vilka alla är viktiga och nödvändiga att jobba med.
Jag säger inte att dessa politiska projekt med flashiga namn löser allt eller är perfekta, men på något sätt måste vi hantera alla utmaningar som den globala uppvärmningen för med sig, hur den än har uppstått. För det är svårt att motbevisa att vädret blir mer intensivt, och att det fort blir stora områden varje år där matproduktion blir omöjlig.
Problemet med många av lösningarna i projekten är att de är framtagna av människor väldigt långt upp på behovstrappan, och med alltför stor distans till första trappsteget. När de har stora svårigheter att se sambanden i det biologiska kretsloppet, blir detta farligt på riktigt.
Vi har några företrädare i EU-parlamentet som förstår och vi jobbar med att informera dem om hur det fungerar med ledtider och svårigheten att få fram produktion av mat där den en gång lagts ned.
Men det finns många, både bland de politiskt förtroendevalda och deras tillsatta tjänstepersoner, som inte verkar ha det minsta problem med att de kan bidra till att skapa ett EU som blir beroende av andra världsdelar för sin livsmedelsförsörjning.
EU är också på väg att ta fram en ny djurskyddslagstiftning. Det är bra och nödvändigt att vi får en jämnare spelplan och att djurvälfärden stärks.
Svenska grisföretagare har länge haft utmaningar att konkurrera med importerat griskött som producerats med lägre krav på djurvälfärd. Det är EU-parlamentet som väljs 2024 som kommer besluta om den nya lagen i samråd med kommissionen och ministerrådet – tänk på det inför nästa års parlamentsval!
Så svaret från mig, på frågan om riskerna är rätt fördelade och om konsumenterna är redo att betala matens verkliga pris, är nej. Vi är inte redo, men att alternativen kommer att vara få.
En svensk grisföretagare med stor kunskap om hur man producerar ett prisvärt hållbart griskött med höga krav på djurvälfärd kommer därmed fortsatt att vara en del av framtiden!
(Obs! Det finns även andra svenskproducerade livsmedel, som de säger i public service).
Johan Eriksson
Ordförande Sveriges Grisföretagare
