Kraftverksdammarna gör nytta för fisken

Kommentar till Älvräddarnas debattinlägg "Ingen vill förstöra en kulturmiljö".

Älvräddarnas generalsekreterare Christer Borg skriver avslutningsvis ”för att lösa dessa konflikter behöver alla först och främst vara överens om fakta." Utmärkt – låt oss börja där:
Christer Borg menar att de minsta kraftverken står för en oväsentlig del av vår elproduktion och att försvar för dessa kraftverks bevarande därför knappast behöver beaktas. Man kan då kontra med att fisken, som fångas i de vattendrag som Älvräddarna vill återställa, har en oväsentlig betydelse för vår livsmedelsförsörjning, varför även Älvräddarnas argument kan lämnas därhän.

Denna typ av skenargument löser inga konflikter, utan polariserar bara debatten. Vi måste vara överens om att det främst inte är de ekonomiska förlusterna för den ena eller andra sidan som skapar motsättningarna.

Säkert fanns det motsättningar också en gång i tiden när dessa små dammar byggdes. Konflikter uppstod kring vem, som skulle få dra nytta av fallrättigheter och hur dämmen fick påverka annans mark. Det inrättades också en regel om att ingen helt fick stänga av en huvudfåra och fånga all vandringsål, så att nedströms liggande kvarnar och sågverk blev lottlösa. Fortfarande behölls det därför en sidofåra, där fisk kunde vandra såväl uppströms som nedströms – det är något liknande som nu måste återskapas.

Låt oss även vara överens om att dammarna också kan vara till nytta. Många fiskar kräver grunda vikar för sin lek, där rommen kan kläckas. Dessa vikar finns inte i strömmande vatten. Men då talar vi om gädda, aborre, mört, brax, sutare etc. vilka inte har samma status som lax och öring. Argument om biologisk mångfald kan lika gärna tillämpas på denna miljö.

Vi vill påstå att ingen på frivillig väg river en damm, som man äger. ”Frivilligheten” uppkommer genom att man ställs inför oövervinnerliga kostnader och en osäker utgång av en ny miljöprövning.

Att hembygdsföreningar protesterar när kulturmiljöer rivs är ju en sak, men det innefattar inte protester från de människor, som byggt villor och sommarstugor på sluttningarna ner mot dammen och ser denna omvandlad till en gyttjebädd. Inte skall väl människor få sitt permanenta boende förstört för några fisketuristers skull? Det är för övrigt markägarna eller byalagen, som har fiskerätten, även om denna ofta förvaltas av fiskevårdsföreningar. Det är således inte bara kraftverksägarens äganderätt, som måste beaktas, utan även fiskerättsägarnas. Vilken rätt vill fritidsfiskarna i detta sammanhang åberopa?

”Dammar, som tas bort orsakar ingen torka, då de ligger i den lägsta punkten” enligt Älvräddarna. Ja, förvisso om man ser till marken uppströms. Men de ligger i den högsta punkten i förhållande till marken nedströms, annars skulle inte vattnet kunna rinna vidare. Det innebär att vattensamlingen ger upphov till ett hydrostatiskt tryck för omgivande mark nedströms – men för det djupare liggande grundvattnet - även uppströms. Detta tryck tvingar vatten att penetrera genom jordlagren tills tryckutjämning skett. Under denna penetrering sker en rening av ytvattnet, så det blir dricksvatten. Beroende på markförhållande kan detta påverka grundvatten – och därmed enskilda brunnar – nära eller längre bort från vattensamlingen, men kan aldrig negligeras. Penetrationstiden kan handla om månader – kanske år.

Det viktigaste är dock att komma överens vad som är huvudproblemet, och försöka lösa det. Det är således ingen mening att angripa de små kraftverksdammarna, bara för att det är enklast och för att de har svårast att försvara sina rättigheter.

Det finns inga små kraftverk i de stora älvarna eller floderna. De små kraftverken finns i anslutande sidoflöden – eller i sidoflöden till sidoflödena, såsom grenverket på ett träd. Om Älvräddarna vill göra skäl för sitt namn, så måste man börja med de stora kraftverken. 
Även om man skulle riva varenda damm i dessa biflöden, så är det till ingen nytta. Inga ålar kommer ändå levande att kunna passera turbinerna i dessa stora kraftverk. Inga små ålar kommer att kunna vandra upp i åar, bäckar och sjöar igen. Ingen lax eller öring kommer heller att kunna ta sig upp från havet till sina lekbottnar i strömmande vatten i dessa sidoflöden.

Först när man ordnat effektiva förbipassager vid de stora kraftverken, kan man åtgärda de små verken – där behov finnes. Det finns massor av bäckar och biflöden till de stora åarna/älvarna, utan några vandringshinder, så redan denna första åtgärd bör medföra en märkbar förbättring.

Fiskvandring försiggår huvudsakligen vår och höst. En förnuftig styrning av vattenflödena till just dessa årstider, kan kanske göra att den totala energiförlusten i dessa kraftverk blir försumlig.

Arne Gunnarsson, Strömsnäsbruk
Lars Hylander, Kungsgården
båda fiskevattenägare

LÄS MER: Byt perspektiv under vattenpausen
LÄS MER: Ministern måste rädda Järlefallsdammen