Letar man efter en nyhetsartikel som i positiva eller ens neutrala ordalag beskriver arbetet på ett slakteri får man leta länge. Att göra det lättare för svenska slakterier att existera är att göra djuren en tjänst. Det skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Några personer tar sig in på ett slakteri och filmar verksamheten. Det visar sig att det är moment i arbetet som inte går rätt till. Slakteriet och de ansvariga anställda ställs inför rätta och kommer rättmätigt att få ta betala för misstagen som begåtts. En sträng svensk djurskyddslagstiftning i sin fulla kraft.
Hur dessa händelser sedan tolkas och beskrivs för allmänheten är ett tecken i tiden på den arrogans gentemot matproduktionen som i decennier varit ett skavsår i den offentliga debatten. Nyhetsinslag har haft formuleringar som ”Ren misshandel av oskyldiga djur”. I detta avseende har kanske Disney-filmerna gjort folkbildningen en otjänst, för humaniseringen av djur, antropomorfism om man så vill, har gjort att djur inte bara är skyddsvärda utan också ”oskyldiga” och därmed förtjänta eller oförtjänta av hur de hanteras. Med den logiken är det inte konstigt att slaktmomentet ska gömmas undan så långt från konsumenterna som möjligt. Men onekligen är det djuren som till syvende och sist får betala priset för det.
Att djur behöver avlivas för att det sedan ska finnas kött i mataffären och i fredagstortillan har blivit en kognitiv dissonans hos de som är uppväxta långt ifrån beteshagarna. Djuren ska behandlas som människor och köttet ska dyka upp på tallriken. Vad som händer däremellan vill man inte veta. Tidningar, TV och övriga medier behöver förklara varför man visar bilder inifrån slakterier och varnar samtidigt känsliga tittare för det som visas. Detta för att en majoritet av mediekonsumenterna tar illa vid sig.
Letar man efter en nyhetsartikel som i positiva eller ens neutrala ordalag beskriver arbetet på ett slakteri får man leta länge. Vanligare är det med rubriker som ”Över 900 brister på svenska slakterier förra året”. Kanske är det därför som det knappt finns några svenskägda slakterier kvar längre. Men sker slakten inte i Sverige så flyttar animalieproduktionen som bekant någonstans där de svenska konsumenterna har ännu mindre eller obefintlig insyn. Att så mycket rapporteras om brister och misstag på de svenska slakterierna är ett gott tecken på införlivandet av lag och transparens. Men det kunde gärna få balanseras med något positivt emellanåt.
EU:s övergripande regler för djurskydd inom unionen vill stärka djurens rätt till naturligt beteende och frihet från obehag. I slaktskedet vill man dock komma bort ifrån djurlivets naturliga sätt att avliva. Inget slakteri försöker efterlikna kattens lek med den halvt ihjälstressade råttan. Eller vargens sätt att slita av kroppsdelar av ett kämpande djur i flykt. Eller örnen som med sina klor punkterar renkalvarnas lungor för att sedan se dem dö ytterst långsamt av andningssvårigheter.
Nej, här gäller ytterst ”onaturliga” metoder med elektrisk bedövning och snabba bultar och snitt. Något som arbetats fram enbart med djurens bästa för ögonen.
Att göra det lättare för svenska slakterier att existera är att göra djuren en tjänst.
Ester Hertegård
