Det är dags att vi i Sverige slutar skuldbelägga ”livsmedelsjättar” och ser att vi behöver fler internationellt framgångsrika svenska livsmedelsföretag – inte färre.
Det skriver mjölkproducenten Inger-Lise Sjöström, Kolmården.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är populärt bland såväl bönder som politiker att prata om att vi måste höja den svenska så kallade "självförsörjningsgraden”. Jag menar att det är ett felaktigt och förlegat perspektiv. Som ett rikt land med goda förutsättningar för att producera hållbar mat bör vi vara med och ta ansvar när jordens befolkning växer och livsmedelsproduktionen behöver bli både effektivare och mer rättvist fördelad.
Bara ordet självförsörjningsgrad för tanken till självhushållning och småskalighet, som varken är ekonomiskt, ekologiskt eller socialt hållbart i ett globalt perspektiv. Jag är en ekologisk mjölkbonde med en gård i Kolmården som är något mindre än en genomsnittlig svensk gård. Men jag är också styrelseledamot i Arla – världens fjärde största mejerikooperativ.
Tillsammans med 8 500 mjölkbönder i norra Europa har vi svenska Arlabönder en styrka på den globala marknaden som vi aldrig hade kunnat skapa på egen hand. I dag säljs Arlaprodukter i drygt 140 länder världen över. Vår storlek och vår internationella verksamhet ger oss kraft att driva innovation, utveckling, effektivisering och investeringar. Det bidrar till att hålla nere produktionskostnader och livsmedelspriser, samtidigt som vi gör den stora hållbarhetsomställning som krävs. Det är dags att vi i Sverige slutar skuldbelägga ”livsmedelsjättar” och ser att vi behöver fler internationellt framgångsrika svenska livsmedelsföretag – inte färre.
Sverige har en hög självförsörjningsförmåga på många av de livsmedel som vi har goda förutsättningar att producera. Visst finns det flera kategorier, såsom ost, där vi svenskar definitivt borde bli bättre på att välja svenskt. Men när det gäller till exempel spannmål är Sverige sedan länge en nettoexportör.
Att öka produktionen med sikte på den svenska marknaden riskerar bara att dumpa priser för svenska bönder. Vi bör istället omfamna den internationella handeln med livsmedel, och istället för att fokusera på att minska importen bör vi fokusera på att öka exporten av svensk mat. I arbetet med den uppdaterade livsmedelsstrategin har Arla därför pekat på att Sverige bör ha en ett mål om att vår livsmedelsexport ska vara lika stor som vår import.
Det är fullt förståeligt att det osäkra geopolitiska läget har lett till ett ökat fokus på hur Sverige ska klara av att mätta befolkningen i ett läge där möjligheterna till import minskar. Men att fokusera på slutprodukterna leder helt fel. Så länge vi kan fortsätta att producera livsmedel skulle vi sannolikt få i oss tillräckligt med näring och kalorier. Det största hotet är vårt importberoende av insatsvaror så som bränsle, gödningsmedel, förpackningsmaterial, reservdelar och så vidare. Något som knappt berördes i den nuvarande livsmedelsstrategin.
Sammanfattningsvis måste den uppdaterade livsmedelsstrategin sikta högre än självförsörjningsgrad och fokusera på att stärka svensk livsmedelsproduktion i det globala livsmedelssystemet. Det gör vi genom att satsa på en hållbar och storskalig export av svenska livsmedel och genom att stärka den inhemska produktionen av insatsvaror.
Inger-Lise Sjöström
Mjölkproducent, Kolmården.
Styrelseledamot, Arla.
