I ett förändrat klimat kan vi förvänta oss en ökad riskbild. Fler dagar med höga brandriskvärden kan förväntas ge fler och svårbekämpade bränder. Det skriver Jenny Sander och Leif Sandahl på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Den svenska skogen har aldrig brunnit så lite som under de senaste 150 åren. Vi har vant oss vid att kunna släcka nästan alla bränder när de är små, men i ett förändrat klimat kan vi förvänta oss en ökad riskbild. Fler dagar med höga brandriskvärden kommer att ge fler svårbekämpade bränder. För att möta detta hot krävs att alla aktörer tar sitt ansvar och bidrar till en ökad samverkan – före, under och efter branden.
Nio av tio bränder utomhus i skog och mark orsakas av människan. Kan vi minska de onödiga antändningar som orsakas av människor har vi nått långt. För att nå så många som möjligt av de som arbetar eller vistas i skog och mark krävs olika typer av förebyggande åtgärder. Appen ”Brandrisk Ute” är ett exempel, ett annat är de riktlinjer för riskhantering avseende brand vid skogsarbete som utformats i samverkan mellan företrädare för skogsbruket, myndigheter och räddningstjänst.
Flest bränder uppstår i tätbefolkade områden – men de blir störst i glesbygd. En brands slutliga areal beror både på hur snabbt den upptäcks och hur snabbt räddningstjänsten är på plats. I glesbygd, där det är långt mellan brandstationerna och bemanningen är liten, kan nya lösningar behövas för att öka förmågan att bekämpa bränder. Flygande resurser är en god hjälp, men resurser på marken måste alltid sättas in för att slutligen begränsa och släcka branden. En ökad förmåga hos markägare och allmänhet, till exempel genom organisation av skogsbrandvärn, kan frigöra räddningstjänstens personal för nya insatser i ett tidigare skede. Under perioder med många samtidiga bränder vore detta särskilt värdefullt.
Vissa år brinner stora ytor på grund av att bränder blossat upp på nytt efter att ansvaret för bevakning övergått till markägaren. Under 2018 utgjorde detta över 60 procent av den brända skogsarealen. Markägaren har skyldighet att svara för bevakning av brandområdet efter avslutad räddningsinsats. Det innebär ofta många dagars arbete då glödhärdar kan ligga dolda under lång tid. Här behövs förbättrad dialog mellan räddningstjänst och markägare, och som stöd för detta finns nya riktlinjer på Skogforsks webbplats.
Sverige måste inse att vi redan idag kan exponeras för bränder som är svåra att bekämpa. För att möta det behövs en övergripande strategi där förebyggande åtgärder får större utrymme, både på kort och på lång sikt. Dessutom behövs en förbättrad nationell beredskap för att hantera omfattande skogsbränder. I utvecklingen av det nya civila försvaret kan flera delar bli ett stöd även vid större skogsbränder. Det finns alltså flera möjligheter att förbättra både det förebyggande arbetet och den operativa förmågan om samarbetet över olika sektorer fortsätter utvecklas.
Jenny Sander och Leif Sandahl
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
Enheten för arbete med naturolyckor och beslutsstödsystem
