Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Inger Lise Sjöström, mjölkproducent och styrelseledamot i Arla, hävdar i debattartikeln Svenskt lantbruk behöver sikta högre än självförsörjningsgrad i Land Lantbruk den 31 juli att det är dags att sluta skuldbelägga livsmedelsjättar
En ekonomisk förenings syfte (exempelvis Arla) är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom den verksamhet som medlemmarna deltar i (§ 4 Lag 2018:672) om ekonomiska föreningar.
Vem det är som skuldbelägger livsmedelsjättarna framgår inte av Inger-Lise Sjöströms text. Det vi däremot minns är att Arla har använt som argument för att växa att ”vi måste växa för att matcha handeln”.
Att vi behöver svenska framgångsrika livsmedelsföretag håller vi helt med Inger-Lise om. Vi har ju bara två större helt svenskägda slakterier (Skövde och Dahlbergs) och två mejerier (Falköping och Norrmejerier).
Vi tycker däremot att det är självklart att tala om vårt lands självförsörjningsgrad. Att anse det förlegat att ett land ska vara självförsörjande är anmärkningsvärt. Att Sverige som land inte förmår att vara självförsörjande på vare sig mjölk eller kött är skrämmande. Sverige har de naturgivna förutsättningarna för att producera betydligt mer mjölk än i dag. Att Sverige trots det inte ens är självförsörjande är bara ett bevis för att Sverige inte är ett rikt land. Att Sverige behöver bygga upp beredskapslager för vår livsmedelsförsörjning är det ingen tvekan om.
Självförsörjningsgraden kan självklart uppnås även med en stor export av livsmedel. Det finns inget motsatsförhållande mellan export och självförsörjningsgrad. Självförsörjningsgrad är endast en siffra som talar om balansen mellan produktion och konsumtion i ett land. Om vi sedan konsumerar all produktion inom landet eller exporterar allt påverkar inte självförsörjningsgraden. Det skrämmer oss också att Inger-Lise Sjöström inte anser att småskaligt är ekologiskt hållbart. Vad har hon för belägg för det? Sverige är självförsörjande på endast tre råvaror: spannmål, morötter och socker. Vore svensk mjölkproduktion lönsam skulle all spannmål konsumeras inom landet. Vi anser att vi behöver all form av mjölkproduktion, stor som liten och fördelad över hela landet.
Det är också minst sagt egendomligt att en styrelseledamot i Arla anser att den svenska marknaden inte ska kunna betala mer än exporten. Kostar det inget att transportera mjölkprodukterna ut från Sverige? Är inte Arlas varumärken värda något? Det borde väl vara hållbarhets och klimatmässigt bättre att konsumera dem inom landet i stället för att transportera varor ut ur landet? Varför ska svenskarna välja svenska Arlaprodukter när 85 till 90 procent av intjäningen hamnar i andra länder än Sverige?
Vi tycker vidare att det är konstigt att Inger-Lise Sjöström anser att vi vid ett krisläge ska konsumera spannmålsprodukter i stället för mjölkprodukter. Det är näringsmässigt och fysiologiskt sämre för oss att minska på mjölk och köttkonsumtionen för att istället äta mer energi och stärkelse i form av spannmål
Svensk mjölkproduktions största bekymmer är brist på lönsamhet och maktlöshet gentemot besvärliga regler och krav som inte ger något mervärde. Den dåliga lönsamheten gör att vi har stor brist på arbetskraft eftersom vi inte kan betala tillräckligt. En bra början för att både öka tillgängligheten på arbetskraft och att sänka kostnaderna vore att börja lita på oss mjölkbönder och minska antalet kontroller och byråkrati. Den arbetskraft som nu kontrollerar oss behövs ute på gårdarna. De mjölkbönder vi pratar med i olika sammanhang avskyr alla kontroller och all administration. Lägg ner detta och marknadsför hur fantastisk fotosyntesen är och det kretslopp vi har på gårdarna tillsammans med våra kor.
Vågar Arla stå upp för korna och oss medlemmar?
Claes Jonsson
Ordförande Sveriges mjölkbönder