För inte Skogsstyrelsens generaldirektör en löpande dialog med sitt departement? Det är ju direkt anmärkningsvärt att behöva gå via media. Det skriver Martin Kinnunen och Tomas Brandberg, Sverigedemokraterna, i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Före valet 2022 hävdades det att en högerlutande regering skulle få svårt att styra Sverige, eftersom myndigheterna så att säga hade programmerats att föra en rödgrön politik. När Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist väljer att i intervjuer i media, helt öppet och i kritiska ordalag, "efterfråga förtydliganden" från regeringen, så undrar vi om inte denna kraxande profetia har slagit in.
Först det alldeles självklara. För inte Skogsstyrelsens generaldirektör en löpande dialog med sitt departement? Det är ju direkt anmärkningsvärt att behöva gå via media. Vi i Sverigedemokraterna vill under alla omständigheter uttrycka vårt förtroende för landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), som är en utmärkt företrädare för Tidö-regeringen. Peter Kullgren har på många sätt aviserat en tydlig kursändring i skogspolitiken, en kursändring som väljarna genom regeringsskiftet har ställt sig bakom.
Något förenklat finns två läger i skogspolitiken, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet representerar den ena sidan. Dessa vill på olika sätt begränsa och kringskära brukandet av skogen som resurs och får ofta uppbackning från miljöorganisationer. Dessutom förespråkar man ogenerat överstatlighet inom skogspolitiken av den enkla anledningen att man uppfattar EU-kommissionen som en allierad, inte utan fog.
På andra sidan står vi i Sverigedemokraterna, Moderaterna, Peter Kullgrens parti Kristdemokraterna och Centerpartiet. Dessa partier betonar både naturvärden och skogens värde som resurs, den så kallade svenska modellen för skogsbruk. Efter valet 2022, då Liberalerna måste anpassa sig till en borgerlig kontext, är det alldeles uppenbart att den ”högra” sidan har ett tydligt parlamentariskt mandat och all rätt att föra den skogspolitik man gick till val på. Att myndigheter fullt ut – gärna utan mediala utspel – ska samverka med riksdag och regering måste ju i sammanhanget betraktas som självklart.
Med detta sagt lyfter generaldirektören ett par frågor som är värda att diskutera närmare.
Vi i Sverigedemokraterna hävdar att miljömålet ”levande skogar” inte är helt lätt att tolka. Det heter att arter ska skyddas från utrotning och det går vi gärna med på. Men någon utrotning av arter pågår knappast, i alla fall inte i de svenska barrskogarna. Detta måste förstås lyftas i den nya miljömålsberedningen, som ska fokusera på skogspolitiken.
Sen har vi detta med ”tillräckliga medel för formellt skydd av skog”. Denna utgift skenade från under en miljard till flera miljarder per år under åren med rödgrön regering, av den enkla anledningen att Miljöpartiet ville skydda enorma arealer. Det vore helt enkelt inte statsfinansiellt ansvarsfullt att fortsätta på den inslagna kursen, samtidigt måste ambitionen vara att fortsätta med ett ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk.
Vi utgår nu från att regeringen och Skogsstyrelsen bokar ett möte för att reda ut vad detta får för konsekvenser. Det borde inte vara så svårt. Tidö-avtalet reglerar inte hur skogspolitiken ska föras, men förutsättningarna att komma överens förefaller vara goda. Fortsättningsvis förväntar vi oss en direkt och tydlig kommunikation mellan Skogsstyrelsen och regeringen – inte via medierna.
Martin Kinnunen (SD) miljöpolitisk talesperson och representant i miljömålsberedningen.
Tomas Brandberg (SD), riksdagsledamot och regionpolitiker i Västra Götaland.
