Varför ger sig EU på den svenska skogen nu?
Att svenskt skogsbruk får stå till svars för ett globalt misslyckande är olyckligt. Vi måste nu bevisa att ”frihet under ansvar” inte är oansvarig frihet, skriver Anna Ek.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
När jag 2017 påbörjade mina agronomstudier vid Sveriges lantbruksuniversitet, var skogsdebatten en helt annan än idag. Visst fanns det ett motstånd mot aktivt skogsbruk, men än så länge låg dagens utbredda konflikter i sin linda. Vi fick snabbt lära oss att EU inte hade mandat att besluta om hur svensk skog skulle skötas och att ”frihet under ansvar” var premissen på vilket svenskt skogsbruk vilade.
När EU-kommissionen 2019 presenterade EUs gröna giv var svenska sektorer positiva, eftersom man såg den gröna omställningen som en möjlighet. Att samma gröna giv bara några få år senare skulle generera en risk för regleringar, övervakning och inskränkning av skogsbruket var det få som förutsåg. Svaret på frågan om varför EU riktat blicken mot den nordiska skogen tar dock avstamp här och i det politiska klimat som rådde under mina första år vid universitetet.
Klimatet var då högst upp på agendan och Sverige såg skogen som vår räddning. Den skulle ge ersättningar för fossila produkter, kolinbindningen skulle ge oss tid att ställa om transportsektorn och den gröna omställningen var en ekonomisk möjlighet för Sverige som nation. Att dessa möjligheter i slutändan skulle riskera att bakbinda vår produktion låg utanför tankevärlden.
När trycket på att lösa klimatkrisen ökade och EU tvingades sätta kortsiktiga målsättningar för minskade utsläpp, blev skogen en så viktig pusselbit att dess inbindning helt plötsligt blev av internationellt intresse. Lissabonfördraget, den grundlag som unionens regeringar kom överens om 2007, lämnade skogen som nationellt intresse. Vad den inte gjorde, var att hindra EUs kompetens på miljö- och klimatsidan från att spilla över även på skogen.
Att denna pressade situation sammanfaller med en opinion som förargats av skövlingar i regnskogar och snäva åsiktskorridorer, genererar en olycklig dominoeffekt. Skogsdebatten förlorade sin färgskala och blir plötsligt svartvit. Den utveckling som skett kring miljö- och klimathänsyn inom skogsbruket gick förlorad, när den positiva trenden från Sverige och Finland drunknade i en global diskurs om skogens betydelse.
I en verklighet där 2030 blev en deadline, är de värden som aktivt skogsbruk bidrar med på lång sikt inte lika prioriterade som kolsänkan ett oförändrat skogsinnehav genererar. Trots att skog är ett nationellt intresse, drogs EUs beslutsfattare med och resultatet är en tsunami av miljö- och klimatpolitik vars svallvågor slår över även på skogssidan.
Att svenskt skogsbruk får stå till svars för ett globalt misslyckande är olyckligt. I slutändan handlar det om att ”frihet under ansvar” i opinionens ögon tolkades som oansvarig frihet, vilket vi nu måste motbevisa.
Anna Ek, landsbygdsutvecklingsagronom och skogsägare