Det börjar bli rätt tröttsamt med skyttegravsdiskussionerna om det hållbara skogsbruket. Vi har 330 000 privata skogsägare. Med vår äganderätt i ryggen borde det garantera en mångfald av skogsbruksmodeller. Det skriver lantbrukaren Peter Borring.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på ledartexten Vem betalar experimenten i skogen? av Anna Nilsson.
Det börjar bli rätt tröttsamt med skyttegravsdiskussionerna om det hållbara skogsbruket. Vi har 330 000 privata skogsägare. Med vår äganderätt i ryggen borde det garantera en mångfald av skogsbruksmodeller som ger stort utrymme för den enskilde brukaren att välja skötselmetoder som passar vederbörande.
Det som stör mig är dock att de som mest förfäktar olika hyggesfria metoder oftast är de som är längst bort ifrån skogsägarens vardag, och de ”instrument” som dessa ”förfogar över” är ett under av dubbelmoral. Alla svenskar är ju via staten delägare i Sveaskog och via politiken tycker man att vi borde kunna styra Sveaskog i riktning mot de tydligen så åtråvärda alternativa skogsbruksmetoderna. Men Sveaskog kör ju på med väldigt rationellt trakthyggesbruk och inte sällan i skogsinnehav som ger avsevärt större föryngringsytor än den medelstora familjeskogsbrukaren. Att Sveaskog, som vårt kollektiva verktyg, inte går före som så många önskar beror enligt mig av två skäl. Vi som uppdragsgivare har sagt att Sveaskog ska ge vettig ekonomisk avkastning, även på kort sikt. Dessutom så har ju bolaget följt rådande skogspolitik genom åren vilket gjort att de ihop med en del andra storskaliga aktörer är de som har minst biologisk diversitet att bygga vidare på med alternativa skötselmodeller…
De andra verktygen jag tänker på är miljörörelsen, där exempelvis Naturskyddsföreningen har ett inte helt oväsentligt skogsinnehav. Dock tillämpar man tydligen bara de skötselmetoder och skogsbruksmodeller man så högljutt och varmt förespråkar på en mindre del av sin areal. Orsaker till detta uppges bland annat vara att man behöver avkastningen från det traditionella skogsbruket för fastigheternas drift och dessutom lämpar sig inte alla marker för hyggesfritt...
Många av de privata skogsägare som tillämpar olika typer av alternativa skogsbruksmodeller gör detta för att de dels inte räknar sitt eget nedlagda arbete i kronor per timme och dels för att de förvaltar sin fastighet som en del i (lång) ägarkedja, där de ser sitt skogsförvaltande mycket långsiktigt. Skog är ju långsiktigt brukande och även i trakthyggesbruket gör man en hel del åtgärder som inte ger positivt netto direkt utan är nödvändiga för framtida intäkter.
I takt med att allt mera av svenska familjeskogen brukas av utbor, där det inte sällan finns andra inkomster som sätter maten på bordet och ägaren till och med kanske inte ens förvärvat fastigheten primärt för att driva aktivt skogsbruk med ekonomisk avkastning som drivkraft – ökar ju förutsättningen för att en större andel av den svenska skogen ska brukas med alternativa metoder.
Jag saknar dock tydliga affärsmodeller på skogsägarnivå från de som främst pratar sig varma för alternativa skogsbruksmodeller, för bredden (alla kan inte tillverka sina egna möbler och smörknivar). Affärsmodeller som ger avkastning och ersättning för nedlagt arbete tidigare i skogscykeln och även på kort sikt! Varför ska skogsägandet bygga på att vi ska jobba enbart för barnbarnens skull, ha pensionärer som arbetskraft eller att man ska ha skogen som en rolig hobby där man får gratis gymträning?
Peter Borring
Lantbrukare, Skänninge
