Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Debatt 10 januari 2014

Replik: Ingenjörsvetenskapen kan inte förklara hållbarhet

Om man ser idisslares bidrag till hållbarheten som något som inte finns, reducerar man ett komplext system till ett komplicerat system. Det skriver Stefan Hellstrand med anledning av en tidigare debattartikel om holistic management.

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Forskarna Cederberg med flera lyfter i Land Lantbruk nummer 52 frågan om kvalitet i forskning till stöd för hållbar livsmedelsproduktion.

Min forskning visar att i system där hållbarbet är en fråga, är livet avgörande viktigt. Detta ger komplexa system som handlar om ömsesidiga beroenden mellan system och systemnivåer. Inom lantbruksvetenskapen har man under lång tid känt till detta och utvecklat principer för att hantera dem via ”lagarna” om avtagande meravkastning, första begränsande faktor, samt ”lagom mycket” (the ”Law” of Tolerance, Shelford 1913). Dessa principer är fundament inom lantbruksvetenskapen, de är också bärande inom systemekologin.

Bidrag från Cederberg, Azar, Berndes, Wirsenius (forskare vid fysisk resursteori, Chalmers) rörande idisslare och hållbarhet är i djup konflikt med hur FAO, OECD, FN, samt Millennium Ecosystem Assessment hanterar samma system och frågor. Detta beror på att man A) ignorerar ovan nämnda tre principer, och B) nyttjar metoder och kompetens utvecklad inom ingenjörsvetenskaperna för att förstå system och frågor där livet (bios) är en avgörande systemkaraktär. Så fort man rör sig till frågor och system där livet är avgörande viktigt, har man lämnat ingenjörsvetenskapernas hemmabana.

Det sätt dessa forskare hanterar frågan om livets komplexitet när de studerar till exempel idisslarproduktionens hållbarhetsbidrag är att helt enkelt anta att den ej finns. Därmed reduceras ett komplext system till ett komplicerat system. Och därmed har man gjort om hållbarhet och idisslarproduktion till vilket dött tekniskt system som helst, som om ingenjörsvetenskaperna här levererar de viktiga svaren.

Detta får till följd att man bäddar för förslag om köttfri måndag; klimatskatt på mjölkkor och att det ambitiösa och hållbara sättet att producera ”kött” i Sverige enbart är genom ekologiskt odlade bönor/ärter, älg- och rådjurskött, samt ekologisk fläskproduktion. Samt att upp till 70 procent av jordbruksmarken i Värmland/Sverige/världen ska planteras med energiskog, som bland andra Berndes föreslår i FNs klimatpanels strategi för bioenergi.

Ytterst vilar detta på ett effektivitetsmått för livsmedelsproduktion som introducerades i Wirsenius avhandling år 2000 som särskilt och felaktigt straffar idisslarproduktion. Det underkändes redan då av en av Sveriges främsta auktoriteter inom hållbarhet och jordbruk, professor emeritus Sten Ebbersten.

Vad som med detta är i fara är Sveriges miljökvalitetsmål, ett landskap som boende och turister trivs i, och global livsmedelsförsörjning inom 20 år. Samt våra bönders lönsamhet.

Det lilla jag så långt har tittat på Allan Savorys managementsystem utgår det från en god kunskap om komplexiteten i integrerade ekologiska-ekonomiska system.

Stefan Hellstrand, Kil

Till toppen