Hur ska unga bönder ha råd att köpa gård?
Hur ska unga jordbrukare få tillräckligt kapital för att kunna köpa en egen gård och pensionärerna tillräckligt betalt för att kunna leva ett gott pensionärsliv, undrar Karin Broström.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det behövs fler unga bönder som vill ta vid när vi, som när åldern tränger sig på, vill påbörja vårt pensionärsliv. Döttrarna har utbildat sig, bildat familj och har yrkeskarriärer på andra håll i landet. De gör nog större nytta som läkare och miljöinspektör än att ta hand om en gammal gård och vidareutveckla den. Vi har gjort vårt.
Vår gård, en vanlig Roslagsgård är ett sextondels mantal. Det vill säga cirka 17 hektar åker och ungefär lika mycket skog. Boningshuset flyttades från bykärnan i Norrsund 1860 vid lagaskiftesreformen. En ladugård byggdes med loge därtill. 1902 byggdes en ny större ladugård i vinkel med logen. På 1970- talet fram till 2005 härbärgerade den ladugården ett 20-tal mjölkkor med rekrytering.
Då blev dock ladugården för trång och måtten stämde inte med den nya djurskyddslagstiftningen, så det blev att bygga en ny lösdrift. Det blev ett kvighotell som tog hand om kvigkalvarna från en granngård. Ett kvighotell med ett 80-tal kvigor från halvår till cirka 24 månader. Då går det åt mer betesmark och åkerareal än 17 hektar. Så brukningsarealen inklusive arrenden har varit 70-90 hektar och dessutom har vi haft samarbetsavtal för foder och spridningsareal för gödsel.
Vem vill och kan köpa en sådan gård ? För liten för att vara ett effektivt jordbruk och för stor för att vara en liten hästgård. Vad kan hända med gårdar som köps i våra trakter? De köps av rika stockholmspensionärer som gör om logen till bar och spelhåla och markerna putsas plikttroget för att få del av EU-bidragen. Eller så behåller syskonen gården och varken brukar den eller rustar den. Är det så vi vill förverkliga en livsmedelsstrategi och bevara biologisk mångfald? För att få ekonomi på ett jordbruk måste man oftast tjäna pengar på någon annan verksamhet.
I vårt fall köptes gården av ett par i 35-årsåldern, som såg potentialen i det gamla huset att bo i. Ett äldre hus med själ från gamla tider, där möjligheten finns att utveckla en gårdsbutik och gästhus i gamla bykstugan på gården. Kvighotellet och marken är utarrenderad till granngården som har mjölkkor, så förhoppningsvis kommer marken att brukas och strandängarna i Norrsund betas i fortsättningen.
Är det dags att se över storleken på gårdar? Bara hälften av den brukningsareal vi har i Sverige ägs av brukaren. Resten är arrenderad mark med mer eller mindre långsiktiga avtal.
Hur ska unga jordbrukare få tillräckligt kapital för att kunna köpa en gård och pensionärerna tillräckligt betalt för att kunna leva ett gott pensionärsliv?
Karin Broström, Norrtälje