Nya lösningar krävs om unga ska ta över gård

I dag är det omöjligt att komma från en bakgrund utan gård och köpa en gård (om man inte har väldigt mycket pengar). Men det finns lösningar, skriver LRF Ungdomen.

I EUs gemensamma jordbrukspolitik, Cap, finns redan särskilda stöd riktade till ungdomar, men det saknas underlag för vilken effekt dessa har. FOTO: PER EMGARDSSON

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Svar på debattartikeln "Hur ska unga bönder ha råd att köpa gård? 

Frågan är snarare hur resten av befolkningen ska klara sig utan unga bönder. Snittbonden är i dag 58 år, vilket går att jämföra med snittläraren som är 46 år eller butiksbiträdet som är 33 år.

Det finns ett flertal utmaningar gällande kompetensförsörjningen i lantbruket. Det första är att få unga intresserade, där har naturbruksgymnasierna en viktig roll och vi kan se ett ökat sökantal vilket tyder på att det just nu är trendigt.

Men det är självklart inte allt, enligt undersökningar är det viktigare för tjejer i åldrarna 19–25 år att företaget har en tydlig miljöprofil än vad lönen är. Alla vi som jobbar i branschen vet att lantbruket klassas in här, men för att det ska nå ut till allmänheten krävs bättre kommunikation från näringens sida. Det krävs också att politiker slutar beskylla lantbruket för att vara en av de största miljöbovarna.

Utöver engagemanget för klimatet är bra kollegor, möjlighet till utveckling, bra ledarskap, varierande arbetsuppgifter också viktigt för ungdomar som ska in på arbetsmarknaden. Här är det nödvändigt att vi granskar oss själva som arbetsgivare och ser vad vi kan utveckla. 

När man väl tagit studenten eller examen från universitet kommer nästa steg - jobbsökandet. Det finns ett stort behov av expertis och kompetens i alla möjliga delar av sektorn. De som vill jobba med teknikutveckling, avel, växtförädling, maskinförare, djurskötare, driftsledare och entreprenörer.

När det gäller gårdar med tillhörande skog ser vi ytterligare svårigheter för unga att ta över. Det finns köpstarka profiler som vill placera pengar i att äga mark. Det leder i stor utsträckning till att en fastighet på landsbygden inte blir aktuell för en “vanlig person” då det inte går att konkurrera med priset. Husen är värda för lite för att den nya köpstarka markägaren ska bemöda sig med att stycka av och sälja. Då står där ännu ett tomt hus på landsbygden och förfaller, istället för att ett ungt par kan bosätta sig där och få landsbygden att leva vidare.

Idag är det omöjligt att komma från en bakgrund utan gård och köpa en gård (om man inte har väldigt mycket pengar) då kalkylen inte håller eftersom det är mycket pengar som ska in och relativt låg lönsamhet. Lösningarna skulle kunna vara:

En utredning om vad som genererar ägarskiften. Detta för  att kunna ge ungdomar en större konkurrensfördel mot äldre som troligtvis har en fastighet de kan belåna vid nya köp. I EUs gemensamma jordbrukspolitik, Cap, finns redan särskilda stöd riktade till ungdomar, men det saknas underlag för vilken effekt dessa har. Tänk om ett ökat startstöd och ett minskat investeringsstöd, eller tvärtom, skulle ge mycket större effekt?

  1. Nya affärsmodeller. Kan man jobba sig in i gården man jobbar på ? Här behövs goda exempel och kunskap från bank och jurister. Vi måste prata ägarskiften och inte generationsskiften. Om inget av barnen är intresserade, men det kanske finns någon annan ungdom som är det - hitta då ett sätt att ge dem chansen.
  2. Ett gemensamt tag i branschen. Tänk om banker, rådgivare, myndigheter, lantbrukare som ska skifta/unga som vill ta över skulle kunna samlas och skräddarsy lösningar som gör att bankerna vågar låna ut samtidigt som det erbjuds rådgivning och vägledning så företagarna kan ha en god finansiell situation. Det borde vara i allas intresse. Är man 75 år befinner man sig troligtvis i en avvecklingsfas snarare än en utvecklingsfas. Låt de unga komma in och vara med och fortsätta förvalta det fina någon byggt upp.
  3. Tydligare mål från politiker för en långsiktigt ökad livsmedelsproduktion. Det är dags att uppdatera livsmedelsstrategin, och vi i LRF Ungdomen har redan en klar målsättning som är realistisk att uppnå (och som det är fritt fram att kopiera): Öka livsmedelsproduktionen med 25 procent fram till 2030.

Sedan måste vi också fundera över vad som är viktigt. Vi ska inte bara se över attityden i branschen utan även hos finansiärerna. Är det viktigt att äga eller är det viktiga att bruka? Är det antal hektar och omsättning eller resultatet vi ska fokusera på? Frågorna är många och utmaningarna ett faktum. En sak är säker, skiftet kan inte vänta.

LRF Ungdomens rIksstyrelse